Mod att tåla mig själv

Jag är lik min pappa, möjligen även min mamma men det är min far som dominerar av det jag ser även fast andra kanske skulle kunna säga det motsatta. Jag ser min pappa i mig och det smärtar mig ibland att förstå att jag tagit till mig av hans sätt att agera och vara. När jag ser honom i mig själv varje morgon kommer jag ihåg. Jag har gått upp i vikt eller kanske mer fått en mage som min far. Jag beter mig ibland på ett sätt som gör att jag undrar om jag kom från en annan värld som min far. Gamla känslor och gamla minne väcks till liv och visar på samma eller liknande  beteende som alltid. Beteenden som jag har svårt att acceptera i mig själv eller bli överens med. Jag tänker att jag älskar mig själv men det är så jäkla svårt att känna den känslan på ett ärligt sätt, i mig själv. 

Jag saknar mod. Jag saknar mod att acceptera att jag är den jag är och förstå att jag är en egen person helt skild från min historia. Jag är jag med ett eget hjärta och en egen hjärna. Jag är jag och fri att göra, tänka och känna precis som jag vill. Jag är fri att repetera eller göra nytt och jag är fri att älska mig själv. Jag är. 

Men ändå kryper skammen över min historia, över mig och dödar min egen kärlek. Jag blir bärare av min egen skam och saknar förmåga att koppla frikoppla den. När jag ser mig själv ser jag skammen. Skammen att jag bär något inom mig som ett straff som jag inte kan koppla bort. Min bild av mig påminner mig varje dag att jag inte blev bättre än min pappa. Skammen att jag förvaltar ett arv som en börda över mina axlar.

Skammen gör mig hård mot mig själv som om det är min pappa jag skäller på. Skammen fick mig att ljuga för jag skäms över vad jag egentligen ser.

Jag saknar förmåga att se bakom allt detta och mod att se vad jag ser. Modet att älska ovillkorligt och modet att våga vara jag i allt det goda och det som, för mig, inte alltid är lika gott. 

När jag skriver detta känner jag hur jag slitits inom mig mellan att älska och att hata. Jag känner hur jag luttrats att vara en annan identitet än den jag egentligen är. Jag är jag. Jag är jag. Bara känslan att känna skam förbannar mig och att jag är en sådan idiot som tillåter mig att känna det.

Men ändå är det precis just detta som sker i mig just nu och att det sker är ok. Det är ok för det är jag och jag duger även när det känns fel och orätt. Jag duger och jag är den jag är i stunden med mina arv och med mina förmågor och brister. Jag är med mina styrkor och jag är med mina eventuella svagheter. Jag har mod att tåla det jag ser. Jag har mod att tåla och till och med älska. Jag har mod att ta emot all den kärlek andra ger till mig och jag har mod att själv hålla det inne i mig, som en gåva. Jag har mod att ge och jag har mod att få utan att döma och utan att förvisa. jag har mod att tåla mig som den jag i stunden är.

Vilket mod har du att våga älska dig själv villkorslöst?

Idag är en dag jag väcks av hur min skam påverkar min tillåtelse att älska mig själv.