Och det är ganska skönt

Jag sitter här nu vid husknuten, det har varit midsommar som jag längtat efter med allt vad som ingår. Gäster, rutiner samma lika. Visst är det konstigt att vi gör samma sak år efter år efter år. Vi träffar, inte alltid men kanske ofta samma människor, äter samma mat och sjunger samma visor. Vi kanske bastar och badar  och vi diskuterar om både det ena och det andra. Samma om och om igen. Vi gillar det men när det är över så är det ganska skönt. Folk som kommit på besök ska ta sig hem, vi tackar och det är ganska skönt. När alla åkt hem kommer tystnaden, inga måsten och det är ganska skönt. 

För nu har vi fått den där boosten av sällskap, att umgås och att känna att vi kanske inte är så ensamma, egentligen utan det finns människor omkring oss som vill umgås när vi vill. När vi fått det vi vill ha så är det egentligen ganska skönt att bli själv och känna att det är vardag så att vi får göra precis vad vi vill. Inte ta hänsyn utan bara göra precis vad vi vill. Så det är ganska skönt att vardagen kommer så allt går tillbaka till det vanliga igen. 

Så helgen kom och nu är den slut och det är ganska skönt. 

En del utmaningar, en del tristess. En del måsten och en del skratt. En del bekräftelse och en del avslappning. En del traditioner och en del berättelser. En del upptäckter hos mig själv och en del upptäckter om andra. Och det är ganska skönt.

Jag lärde mig mycket om mig själv och jag lyckades mota en del gamla ovanor. Inte alla men några och det är jag stolt över. 

Hur blev midsommaren för dig och vad lärde du dig om dig själv? 

Idag är en dag det är ganska skönt. 

Förstår, förstår inte, förfäras, förfara, förlåta

Ibland blir det bara inte bra. Irritationen i min egen kropp och brist på respekt och känslan av att det inte ordnar sig översvämmar mig. Jag saknar tillit och det lugn som gör att känslan är att det mesta kanske allt ordnar sig på ett eller annat sätt. 

I dessa negativa stunder är jag allt för jäklig rentav olidligt svår. Jag trivs inte med mig själv och jag förstår hur andra uppfattar mig men ändå kan jag inte få känslan och beteendet ut ur min kropp. Det blir som ett gift som kretsar i mitt blodomlopp och jag kommer inte undan. Jag kan stå och se hur allt detta pågår men kan inget göra åt det. Jag blir som en åskådare till mitt eget iscensatta beteende. 

Andra drabbas och jag kommer uppenbarligen att drabbas av konsekvenserna av det som sker. Detta är uppenbart. Ändå hittar jag inte bromsen. 

I dessa stunder och i efterbörden av allt detta blir det olidligt inte bara för mig. Det blir försvar, erkännande, urladdningar, försök att respektera och en mängd känslor i en salig blandning. Ändå känner jag, i allt det som sker att det kommer att bli en urladdning som kommer att vara bra, till slut. Inte som en ursäkt för det som skett utan mer som en förklaring till skeendet. Jag drar vissa saker så långt till sin spets att situationen håller på att bli helt ohållbar. Känslan blir ibland att jag gör detta medvetet för att locka fram en förändring. Jag tror att jag på något sätt vill provocera fram det som sker för att få till något nytt. Men samtidigt, när det pågår är det olidligt och mycket besvärande både för mig själv och min omgivning. 

Denna helg var en sådan situation och jag märkte hur jag var tvungen att pausa bara för att hindra mig själv och för att inte utsätta mig för de katalysatorer som fanns runt omkring mig. Det handlade inte om andra utan allt detta handlade om mig. 

När känslan är att vi vill krypa oss ur vårt eget skinn, i allt som pågår, går det alltid att pausa. Det går alltid att för sig själv säga stopp och antingen bara sluta eller just pausa. Det bästa sättet är att fysiskt lämna rummet. Det kräva ofta en direkt handling. Att bara tänka skapar inte det avbrott som behövs. 

Ibland är vi bara fördjävliga och behöver be om ursäkt för det vi gjort. Det finns inga men utan det handlar om att be om ursäkt för de handlingar vi gjort utan avsteg. I det arbetet krävs det att vi försöker förstå den andra och rannsaka oss själva. Det finns alltid saker att plocka fram i det som skett som handlar om oss själva. Samtidigt förlåta oss själva i den skam vi känner att ha drivit oss lite för långt.

Händer det att du ibland bara tycker att du är alldeles för jävlig men samtidigt har svårt att stoppa det?

Idag är en dag jag är tacksam för att jag till slut kan öppna mina ögon. 

Svartsjuka en sjuka lika allvarlig som beroende

Det kan finnas anledning till att vara svartsjuk.Vår partner har varit otrogen eller visar på olika sätt mer uppmärksamhet till andra än oss själva. Eller så är det så att vi har en kompis som vi inte får tillräckligt med uppmärksamhet från eller så är det till och med så att våra syskon fått mer uppmärksamhet än vad vi fått. Hur känns den beskrivningen för dig som känner svartsjuka?

I botten ligger något annat. I botten kan ligga avundsjuka eller rentav och kanske mycket troligt en känsla av att bli lämnad. Känslan av att vi kommer att bli lämnade ensamma och att vi i och med det kommer att bli utsatta. Känslan av att vi åter igen kommer att känna känslor som var så smärtsamma att känna för länge sedan. Kanske som barn eller kanske tidigt i någon relation som vi känt anknytning till. För det är just det allt handlar om, hur vi i vår uppväxt haft möjlighet att anknyta till vår omgivning. Anknyta till våra mamma, anknyta till vår pappa. Anknyta till och på det sättet känna möjlighet till trygghet.

När anknytningen fått sig en törn eller brustit i sin länk i tidiga år kan detta innebära att vi kan få olika typer av svårigheter i vårt vuxna liv. Känslan av något uppenbarar sig igen och vi reagerar med till exempel svartsjuka. Svartsjuka för att vi blir rädda. Svartsjuka för att det finns motiv att bli rädda eller bara svartsjuka för att vi känner igen en gammal känsla och ett djupt svart hål vi inte vill kliva ner i igen. Den smärtan var då bara för mycket.

Detta kan troliga vara förklaringar och svartsjukan är just en sjuka och beskriver tillståndet väl. Sjukan är som ett tillstånd som vi upplever att vi inte kan ta oss ifrån. Tillståndet är något manisk som får oss att direkt i känslan bli arg, ledsen besvikna eller reagera på något annat sätt.

Där tar förklaringen stopp. 

Hur ska vi då göra för att hitta nya vägar eller är vi för evigt dömda att vara kroniskt svartsjuka?

Självklart inte. Hur djupt vår sjukdom sitter har koppling till hur djupt våra känslor påverkade oss en gång i tiden och hur vi lärt oss att hantera det som sker inom oss själva och det som sker utanför oss själva.

För svartsjukan är en sjuka som kan botas och starten börjar i oss själva i vår egen tro om att vi är maktlösa. Svartsjukan kan ha liknande rötter som vår ilska eller vår känsla av att känna oss som ett offer eller en förövare. Rötter från något som vi åter igen känner i nutid. Rötter som får oss att minnas. Känslor som inte bara får oss att reagera utan också får oss att agera. Djupa känslor som styr våra tankar och styr våra beteenden.

När vi erkänner för oss själva att vi är maktlösa startar ett uppvaknande. Ett uppvaknande som kräver handling. När vi är maktlösa behöver vi ofta, inte alltid be om hjälp för att komma ur den grop vi klivit in i. En kompis, en partner eller en terapeut som vi för en stund kan hålla i handen tills vi fått tillbaka makten igen. Men vi behöver erkänna för oss själva att vi tappat makten annars kommer vi att med alla medel åter igen försöka med vårt gamla sätt att tänka att lösa vårt problem, som uppenbart inte fungerat.

Så oavsett vad som hände en gång i tiden för länge sedan är det här och nu som gäller och det är vad vi gör här och nu som kommer att hjälpa eller stjälpa vårt försök till att skapa en förändring. Det handlar inte om din partner, din vän, dina syskon eller dina föräldrar. Allt handlar om dig även fast din partner varit hur otrogen som helst eller din vän inte givit dig tillräckligt med uppmärksamhet eller mamma som inte givit dig tillräckligt med kärlek.

Så bot finns för den svartsjuka vi kan ha i vår kropp och den faller tillbaka på oss själva oavsett hur synd det var om oss en gång i tiden. När vi krampaktigt håller oss fast i offret i oss själva kommer ingen kraft och energi att kunna leda oss någon annan väg än den väg som redan är upptrampad.

Sitter du fast i din egen svartsjuka- ta dig där ifrån. den kommer aldrig att leda dig rätt förrän du själv kommit på hur du kan gör med dig själv. För det är just det du behöver göra, komma på det. Detta är inget unikt utan är samma som all annan förändring, vi behöver komma på det och klarar vi inte det behöver vi be om hjälp.

Idag är en dag jag är tacksam för att jag inte alltid men ganska ofta kommit på var lösningen finns.

Om bara inte..

Det är lätt att komma med löften och att lova. Det är lätt att smida planer och ha idéer. Det är lätt att ha åsikter och en vilja. 

Sedan kommer Men och Om bara inte.  

Vi hittar mängder av ursäkter och förklaringar som får oss att klamra oss fast i det som vi redan har. För det är just det vi känner igen och är bekant med som får oss att hålla oss kvar vid det som kanske plågar oss men som vi ändå vet vad det är. 

När det sedan är väldigt bekvämt att skylla ifrån sig, när vi inte lyckats att genomföra det som vi sagt eller som vi önskat att vi skulle ha gjort, gör det att vi alltid har en bakdörr.

För visst var det så att barnen strular till det och chefen på jobbet förstår inte vad som är bäst. Visst var det så att våra föräldrar inre fattade, kanske för att de var av en annan generation och att de gjorde konstiga saker som vi får hantera idag. Sedan var det den där mannen eller kvinnan som gjorde vårt eget liv till ert helsike. Otroheten, sveket och utsattheten. Sedan har vi ju en himla otur där mycket inte går vår väg till skillnad från hur det är för andra. 

Vi kan hela vårt liv skylla på andra. Peka och säga att det är någon annan eller något annat som gör att vårt liv ser ut som det gör. Det är enkelt och inte så ansträngande men det kommer definitivt inte att ändra på något. Snarare tvärt om, befästa så att jag kan bekräfta det jag egentligen känner i mig själv om mig själv.

Jag tror att det mesta är möjligt men har ibland inte förmågan att riktigt lita på att det möjliga är möjligt för mig utan jag gör tvärt om, bekräftar det jag tror är omöjligt. 

Hur medveten är du om dina egna hinder för att lyckas få ett bra liv? 

Idag är en dag jag är tacksam för mina egna insikter om att jag äger hela min egen situation.  

När vi faller handlöst- kanske räddningen visar sig

Jag drömde under många år att jag föll ner från ett stup eller i ett stort ändlöst hål. Fallet var hemskt och jag fick aldrig veta hur det slutade för jag vaknade alltid. Men det var just detta att falla och att falla okontrollerat. Känslan av att inte ha kontroll. 

I stunder när jag tappar min kontroll har jag allt att förlora eller allt att vinna. Möjligheterna är öppna och oändliga utöver det tänkbar men ofta av helt naturliga skäl väljer vi att tro det värsta. Vi vet vad vi har men inte vad som kan komma.

Att inte göra något innebär också att vi vet mer om hur utfallet kommer att bli. Inget kommer att förändra sig och det kommer att bli som det alltid varit även fast vi i stunder försöker hoppas och tror något annat. Nej det kommer inte att förändras och bli bättre och det lilla hoppa vi ser minskar dag för dag men vi hoppas ändå. Kanske, kanske någon gång kommer det att vända och det kommer att bli bra. 

I allt detta finns det en paradox. Paradoxen att släppa taget helt istället för att hålla i hårdare och bli ännu mer kontrollerande. Paradoxen att falla fritt. 

Att falla är en möjlighet. Tro det eller ej! Kanske kan jag flyga! Kanske öppnar sig en möjlighet jag aldrig sett tidigare för att jag inte tillåtit mig att se och inte varit öppen för att ta emot. 

I fallet föds något och något annat kanske tappar kraft. I fallet lösgörs en så stor mängd energi som kan användas till bland annat modet att hitta en helt annan lösning. 

Så i brist på kontroll kanske det är just förmågan att kunna släppa kontrollen som öppnar möjligheten till kontroll. Låter det kryptiskt så är också det men inte sällan är det just motsatsen som är en del av lösningen. 

Jag uppräckte när jag föll handlöst hur jag var tvungen att släppa det som jag tidigare krampaktigt höll fast vid. För det fanns inte kvar. Jag hade inget annat val än att släppa taget för att kunna ta tag i något annat som möjligen skulle kunna hjälpa mig upp. Jag tvingades släppa taget om min kontroll över andra och över att undvika att känna. Jag tvingades att göra något annat och något som jag inte gjort förut, av ren rädsla. Jag tvingades att låta saker ske. 

I rädslan för det vi tror ska hända håller vi oss krampaktigt fast vid något som vi inte trivs med eller kanske rentav hatar. Vi utsätter oss för hemskheter som också gör oss rädda i rädslan för något vi inte vet. 

Jag levde många år kvar i en relation jag inte kunde hantera. Många år ljög jag för att kunna ha kvar det jag inte ville ha kvar bara för att jag upplevde att jag inte hade några andra val. Jag levde många år i en situation där jag slutade uppskatta det jag ändå hade och fokuserade på att enbart bli bekräftad för att hantera min egen smärtan. Jag var rädd för ensamheten och rädd för att erkänna. Jag var rädd för konsekvenserna av min egen vilja och fattade beslut som just ledde till de konsekvenser jag var rädd för. 

Jag vågad aldrig hoppa utan fick till slut ändå hoppa för att mina andra val helt hade försvunnit. Jag stod inklämd i ett hörn och det fanns tillslut bara en väg. 

Jag är fullt medveten om att jag skapat situationen själv. 

Står du i ett hörn och har nu bara ett val eller tror du att allt tillslut kommer att bli bra, bara du väntar? 

Idag är en dag jag är tacksam för att jag lärt mig att kontroll inte är enda vägen fram. 

Maktlös- en möjlig väg

När jag gjort en mängd försök men ändå inte lyckats. När jag åter och åter igen märker hur delar av mina gamla beteenden bubblar upp ur mig. När det blir uppenbart hur jag behöver be om ursäkt till andra jag skadar då kan man säga att jag just i dessa stunder är maktlös. Jag gör samma sak åter och åter igen. Jag gör allt för att kontrollera situationen men faller åter igen igenom. Det blir till och med så att mitt sätt att kontrollera leder mig till än mer maktlöshet. 

När jag inser att situationen gör mig maktlös, först då är jag mogen till en förändring. 

Bekräftelsebehovet gjorde mig maktlös. Mitt behov av att bli bekräftad åter och åter igen utan slut gjorde mig tillslut maktlös. Jag insåg att jag hämningslöst gjorde vad som helst för att få denna bekräftelse. Jag offrade allt till slut, allt det som egentligen var viktigt för mig och som jag sökte offrade jag. Det var lite som att känna ett godissug som aldrig tar slut även fast jag trycker i mig mängder med godis. Det blev maniskt.

När jag till slut nådde en botten av alla konsekvenser jag fick från denna maktlöshet sökte jag efter hjälp. När jag insåg min maktlöshet och behövde ta ett nytt steg, först då vågade jag ta ett nytt steg och söka hjälp. 

Jag valde någon som jag kände var starkare än mig och hade något som jag ville ha. Jag valde och gav tillit. Jag valde och fattade ett beslut. 

När jag väl fattat mitt beslut och valt ut den jag ville ge tillit till överlämnade jag mig själv. Jag överlämnade mig i denna persons händer och bestämde mig för att följa efter. 

Jag gick från maktlöshet till att bli ledd genom att acceptera att jag var maktlös. Jag överlämnade makten till någon annan som för stunden verkade ha en bättre riktning än vad jag hade och som jag ville följa. Jag blev en lärjunge. Jag gav tillit till någon som visste just då något som jag själv saknade kunskap om. 

När vi saknar kunskap behöver vi lära oss  så att vi får den kunskap vi saknar. Min brist på kunskap var att jag i vissa stunder kände mig totalt maktlös och inte hade andra lösningsförslag än de jag prövat åter och åter igen utan framgång. När jag gjorde som jag alltid gjort blev resultatet det samma. Något nytt behövde tillföras mig. 

Vad jag egentligen gjorde var att jag gav upp. Jag gav upp och började lyssna på någon annan genom att acceptera min maktlöshet. Egentligen fullt naturligt och det vi gör i många andra situationer. Jag lagar inte min bil för jag vet att andra gör det bättre. Jag lagar inte mina skor för jag vet att andra gör det på ett bättre och snyggare sätt. 

Finns det saker som bara är allt för jäkligt i ditt liv och sådant som du skulle vilja förändra men inte riktigt lyckas med? Det kan röra dig eller sådant du påverkas av andra. Om det finns, hur många gånger har du försökt ändra på detta? Har det blivit någon förändring? Om möjligt har det kanske blivit sämre?!

Idag är en dag jag känner mig tacksam att jag hittade min egen botten och vågade erkänna att jag var maktlös. 

Din bästa dag är idag

Vilken dag är den bästa dagen för dig? Var det igår eller väntar du och hoppas på att den bästa dagen blir i morgon? Eller är det så att den bästa dagen är just idag, just i denna stund?

Den bästa dagen tänker jag är alltid idag för det är just idag jag befinner mig och idag som jag kan göra mig den bästa dagen utifrån vilka omständigheter jag än är i. Kanske är det så att alla dagar kan bli den bästa dagen om vi ser just på den dagen och inte på dagen innan eller dagen efter. 

Den bästa dagen är idag.

Usch vad det låter präktigt. Vaddå bästa dagen idag!? Idag är idag och kanske inte alls så jäkla bäst! Idag hände det och det och jag är bekymrad över det och allt annat. Hur kan det då bli den bästa dagen? Du skulle bara veta vilka bekymmer jag har då skulle du inte säga så som du gör. 

Men ändå. Vad gör vi av en dag när det bara regnar. Sitter vi hemma och deppar. Tar vi oss ut och shoppar. Går vi nakna ute och känner regnet smeka vår kropp. Passar vi på och sitta inne för att nu äntligen läsa en bok. Blir vi tacksamma för att regnet ger oss själva och växtligheten vatten. Kommer vi äntligen för oss att städa i garderoben som varit stökig så länge. 

Varje dag varje timme kanske rentav varje sekund skapas en möjlighet för oss att vara tacksam för det som ändå sker. Tacksam för att det kanske inte blir värre eller tacksam för att det som sker ändå sker så att vi får chans att lära oss något eller bara vara tacksam för att vi har det så bra vi har det. Alla dagar har något gott att komma med. Det handlar bara om att vi ska lära dig att se det. Det är inte lätt, kanske rent av mycket svårt men det går och många har bevisat att de trots en helt orimlig situation ändå lyckats plocka fram både tacksamhet och förmågan att se de möjligheter som finns. Hur många har trots sin situation ändå sagt, efter en stor kris, en allvarlig sjukdom eller annan tragedi att de inte skulle vilja leva utan det som hänt. De har fått möjligheten att lära sig något nytt och fått en helt ny sida av livet de aldrig haft kontakt med tidigare. 

Vad är det då som skiljer dessa människor från oss andra? Vad är det de lyckas med som vi inte riktig klarar av? Kanske är det att de nått en botten som gjort att det inte finns något annat alternativ än att blicka på det som är positivt eftersom det inte finns något annat alternativ. De lyckas med att acceptera situationen som den är. Acceptera och utifrån den nya situationen hitta lösningar. Som att lösa ett problem, det finns en lösning det gäller bara att komma på vilken lösning som fungerar. 

Jag märker idag hur just accept är en väldigt bra framkomlig väg. Den mildrar många stressade situationer. Situationen som har uppstått är redan historia och oftast kanske alltid är jag en del i det som sker på ett eller annat sätt. Parkeringsbötern jag nyligen fick eller bilkön jag nyligen hamnat i. Saker som går sönder människor jag lånat pengar till eller någon som gör mitt liv surt. Situationen är som den är och jag äger situationen och ibland orsaken. Oavsett vad som har hänt äger jag hur jag ska förhålla mig till det som hänt. Jag äger dagen.

Så mina val idag avgör mina tankar idag som påverkar mina känslor. Min dag är den bästa dagen för jag bestämmer att det är så. 

Nej jag klarar inte alltid detta men det betyder inte att sättet att tänka är fel. Det betyder bara att jag behöver öva mer. Öva och reflektera, öva och reflektera. Träna för att bli bättre och sedan bibehålla den statusen i livet genom att regelbundet fortsätta träna och reflektera. 

Idag är den bästa dagen och jag är tacksam för att jag finns på denna jord just idag. Tack! 

Är idag din bästa dag? Om inte hur skulle den kunna bli din bästa dag just idag trots allt du bär på och har omkring dig?

Sluta inte prata med andra

Om du inte vill lova mig något annat så lova mig åtminstone en sak, sluta aldrig tala om för andra vad du känner och tänker. Sitt inte och håll på det som finns inne i dig och var tyst. Vi behöver alla alltid både säga vad som händer inne i oss och höra själv vad vi säger om oss själva. Vi behöver få ut våra känslor och reflektera. Vi behöver känna den kraft och den energi som gömmer sig inne i oss och hitta ett sätt att få utlopp för den. Tankar och känslor behöver formuleras för att de ska bli gripbar och inte förgöra oss.  

Vi behöver också höra andra och få en uppfattning om vad som pågår när det gälller andras tankar och känslor. När vi lyssnar lär vi och inser att vi varken är udda eller ensamma. Vi lär oss att vi är precis som många andra , kanske precis som alla andra. 

Genom att prata om vårt eget liv och vad som är glatt och ledsamt får vi möjlighet att få perspektiv på det liv vi lever. Vi får möjlighet att få ge uttryck för det vi känner och tänker. Livet är ensamt även fast vi lever med andra. Livet är underligt och plötsligt. Livet är rutin och ganska vanligt. Livet är och vi har chans att påverka det som sker bara vi tar tag i den chansen. Det finns alltid en väg från och en väg till. Det finns alltid ett val som kommer att innebära någon slags skillnad. Livet är till för att levas så länge livet pågår oavsett om vi lever kort eller lång stund på denna jord. Livet är till för att levas oavsett om vi har det tufft eller om livet är som en räkmacka. Livet är här och nu. Här och nu pågår det liv som är ditt och det liv som är mitt. 

Jag har alltid velat leva och tänkt att jag är odödlig. Jag tror inte så längre och jag har upptäckt att jag är rädd för saker som hållit vissa av mina handlingar inne. Jag har känt en massa och agerat ut på ett sätt som jag inte borde istället för att tala om vad det var som kändes. Jag har inte sagt vad jag ville utan gjort som andra ville. Jag har undvikit sådant som gjort mig rädd och där ensamheten varit den största hotet. Ensamheten och att inte bli bekräftad. 

Jag började som tonåring att tala med andra föräldrar. Jag skvallrade om hur det var hemma samtidigt som jag fick möjlighet att pysa ut allt som fanns inom mig. Kanske inte allt men ändå det värsta. Jag valde studier som handlade om att hjälpa. Jag jobbade mycket med frivilligt arbete. Jag fick olika utlopp för att läcka men det mesta handlade om hur andra var inte så mycket om min egen del. Allt det kom mycket senare i livet och egentligen först när jag själv kom i en kris. En kris som jag bl.a. själv var orsak till och insåg det först när jag förlorat allt.

Jag hade valt att inte snacka med andra hur det egentligen kändes inne i mig. 

Har du för vana att reflektera och prata med andra för att både pysa ut men också för att pröva dina egna tankar? 

Idag är en dag jag är tacksam för att jag valt att vara mycket mindre hemlig och mer reflekterande. 

Tanken på skydd behöver vägas mot öppenhet

Vi skapas öppna och villiga att möta världen. Vi lär oss att stänga och var vaksamma. Rädslan är menat att få oss att överleva men kan leda till att vi dör. 

Världen väljer att stänga sina gränser och bestämmer vem som får komma in eller vara utanför. När länder stänger ute betyder det också att man tappar möjlighet till utveckling och väljer istället att konfirmerar. När rädsla blir styrande slutar vi att vara öppna och väljer bort det som kan tänkas vara farligt. Det behöver inte vara farligt men vi tror eller får oss att tro att det är farligt. Ett hot som vi inte vill bli ihopkopplade med. Tänk om!?

När vi stänger in det som kan vara möjligt skapar vi skydd men också en inlåsning. Vi låser in och motsatsen till att låsa in är att öppna. Öppenhet skapar möjligheter men givetvis också risker. 

Män och kvinnor som blivit utsatta tidigt i livet stänger. Det stänger för att inte känna smärtan ändå känner de. De stänger inne möjligheterna att upptäcka just bara för att skyddas. 

Vi skapar kontroll för att slippa bli överraskade igen. Vi skapar regler för att få oss att tro att vi kan styra själva livet. Men tänk om det inte går att styra livet på det sätter utan att vi samtidigt tvingas ta allt för många förluster. 

Jag vet inte när det startade men jag kommer ihåg att det var när jag var mycket liten. Jag kände att det normala i min egen familj blev en utsatthet. Jag kände mig utsatt för själva familjen och den trygghet den skulle representera. Jag  kunde känna hur jag inte ville dit igen och att klara sig själv var min ända väg. Klara sig själv och inte vara beroende av någon annan. Klara allt själv och inte känna varken ekonomiskt, praktiskt eller känslomässigt beroende. Klara av att ha kontroll på känslorna utan att bli beroende. Klara av allt praktiskt utan att behöva någon annans hjälp. Klara av att tjäna tillräckligt med pengar så att jag inte var beroende av någon annan.

Jo jag lyckades med allt detta men det fick följder. Jag blev ensam. Jag blev ensam för att jag inte behövde någon annan. Jag skyddade mig men blev ensam. Jag skyddade mig från känslor av beroende och ensamhet men blev ensam. Jag stängde ute möjligheten att möta den ohämmade villkorslösa kärleken och vänskapen. Jag skulle kontrollera den och föll med andra ord långt innan målsnöret. Jag lärde mig att skydda mig själv och slöt mig samtidigt för möjligheten till öppenhet. Jag blev hemlig, kontrollerande och beräknande.

Det har gått ett antal år nu sedan jag började öppna upp för något annat och detta har inneburit något helt nytt. Jag har lärt mig att acceptera och jag har lärt  mig att öppna upp och vara tillåtande. Jag har lärt mig att släppa taget. 

Vi värnar idag om vår nation och någon slags frihet denna nationaldag. Ja vi behöver sådant som enar oss men jag är övertygad om att vi inte behöver sådant som stänger oss ute från det möjliga. 

Hur öppen eller stängd är du och har detta fått konsekvenser för dig? 

Idag är en dag jag firar min egen öppenhet till mig själv och min omgivning.