Förstår, förstår inte, förfäras, förfara, förlåta

Ibland blir det bara inte bra. Irritationen i min egen kropp och brist på respekt och känslan av att det inte ordnar sig översvämmar mig. Jag saknar tillit och det lugn som gör att känslan är att det mesta kanske allt ordnar sig på ett eller annat sätt. 

I dessa negativa stunder är jag allt för jäklig rentav olidligt svår. Jag trivs inte med mig själv och jag förstår hur andra uppfattar mig men ändå kan jag inte få känslan och beteendet ut ur min kropp. Det blir som ett gift som kretsar i mitt blodomlopp och jag kommer inte undan. Jag kan stå och se hur allt detta pågår men kan inget göra åt det. Jag blir som en åskådare till mitt eget iscensatta beteende. 

Andra drabbas och jag kommer uppenbarligen att drabbas av konsekvenserna av det som sker. Detta är uppenbart. Ändå hittar jag inte bromsen. 

I dessa stunder och i efterbörden av allt detta blir det olidligt inte bara för mig. Det blir försvar, erkännande, urladdningar, försök att respektera och en mängd känslor i en salig blandning. Ändå känner jag, i allt det som sker att det kommer att bli en urladdning som kommer att vara bra, till slut. Inte som en ursäkt för det som skett utan mer som en förklaring till skeendet. Jag drar vissa saker så långt till sin spets att situationen håller på att bli helt ohållbar. Känslan blir ibland att jag gör detta medvetet för att locka fram en förändring. Jag tror att jag på något sätt vill provocera fram det som sker för att få till något nytt. Men samtidigt, när det pågår är det olidligt och mycket besvärande både för mig själv och min omgivning. 

Denna helg var en sådan situation och jag märkte hur jag var tvungen att pausa bara för att hindra mig själv och för att inte utsätta mig för de katalysatorer som fanns runt omkring mig. Det handlade inte om andra utan allt detta handlade om mig. 

När känslan är att vi vill krypa oss ur vårt eget skinn, i allt som pågår, går det alltid att pausa. Det går alltid att för sig själv säga stopp och antingen bara sluta eller just pausa. Det bästa sättet är att fysiskt lämna rummet. Det kräva ofta en direkt handling. Att bara tänka skapar inte det avbrott som behövs. 

Ibland är vi bara fördjävliga och behöver be om ursäkt för det vi gjort. Det finns inga men utan det handlar om att be om ursäkt för de handlingar vi gjort utan avsteg. I det arbetet krävs det att vi försöker förstå den andra och rannsaka oss själva. Det finns alltid saker att plocka fram i det som skett som handlar om oss själva. Samtidigt förlåta oss själva i den skam vi känner att ha drivit oss lite för långt.

Händer det att du ibland bara tycker att du är alldeles för jävlig men samtidigt har svårt att stoppa det?

Idag är en dag jag är tacksam för att jag till slut kan öppna mina ögon.