Bloggen har flyttat till samtalforallablog.wordpress.com

torsdag 15 juni 2017

När vi faller handlöst- kanske räddningen visar sig

Jag drömde under många år att jag föll ner från ett stup eller i ett stort ändlöst hål. Fallet var hemskt och jag fick aldrig veta hur det slutade för jag vaknade alltid. Men det var just detta att falla och att falla okontrollerat. Känslan av att inte ha kontroll. 

I stunder när jag tappar min kontroll har jag allt att förlora eller allt att vinna. Möjligheterna är öppna och oändliga utöver det tänkbar men ofta av helt naturliga skäl väljer vi att tro det värsta. Vi vet vad vi har men inte vad som kan komma.

Att inte göra något innebär också att vi vet mer om hur utfallet kommer att bli. Inget kommer att förändra sig och det kommer att bli som det alltid varit även fast vi i stunder försöker hoppas och tror något annat. Nej det kommer inte att förändras och bli bättre och det lilla hoppa vi ser minskar dag för dag men vi hoppas ändå. Kanske, kanske någon gång kommer det att vända och det kommer att bli bra. 

I allt detta finns det en paradox. Paradoxen att släppa taget helt istället för att hålla i hårdare och bli ännu mer kontrollerande. Paradoxen att falla fritt. 

Att falla är en möjlighet. Tro det eller ej! Kanske kan jag flyga! Kanske öppnar sig en möjlighet jag aldrig sett tidigare för att jag inte tillåtit mig att se och inte varit öppen för att ta emot. 

I fallet föds något och något annat kanske tappar kraft. I fallet lösgörs en så stor mängd energi som kan användas till bland annat modet att hitta en helt annan lösning. 

Så i brist på kontroll kanske det är just förmågan att kunna släppa kontrollen som öppnar möjligheten till kontroll. Låter det kryptiskt så är också det men inte sällan är det just motsatsen som är en del av lösningen. 

Jag uppräckte när jag föll handlöst hur jag var tvungen att släppa det som jag tidigare krampaktigt höll fast vid. För det fanns inte kvar. Jag hade inget annat val än att släppa taget för att kunna ta tag i något annat som möjligen skulle kunna hjälpa mig upp. Jag tvingades släppa taget om min kontroll över andra och över att undvika att känna. Jag tvingades att göra något annat och något som jag inte gjort förut, av ren rädsla. Jag tvingades att låta saker ske. 

I rädslan för det vi tror ska hända håller vi oss krampaktigt fast vid något som vi inte trivs med eller kanske rentav hatar. Vi utsätter oss för hemskheter som också gör oss rädda i rädslan för något vi inte vet. 

Jag levde många år kvar i en relation jag inte kunde hantera. Många år ljög jag för att kunna ha kvar det jag inte ville ha kvar bara för att jag upplevde att jag inte hade några andra val. Jag levde många år i en situation där jag slutade uppskatta det jag ändå hade och fokuserade på att enbart bli bekräftad för att hantera min egen smärtan. Jag var rädd för ensamheten och rädd för att erkänna. Jag var rädd för konsekvenserna av min egen vilja och fattade beslut som just ledde till de konsekvenser jag var rädd för. 

Jag vågad aldrig hoppa utan fick till slut ändå hoppa för att mina andra val helt hade försvunnit. Jag stod inklämd i ett hörn och det fanns tillslut bara en väg. 

Jag är fullt medveten om att jag skapat situationen själv. 

Står du i ett hörn och har nu bara ett val eller tror du att allt tillslut kommer att bli bra, bara du väntar? 

Idag är en dag jag är tacksam för att jag lärt mig att kontroll inte är enda vägen fram. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Johan Andersson
Ystadsvägen 28
121 49 Johanneshov
0762- 289948