Sluta inte prata med andra

Om du inte vill lova mig något annat så lova mig åtminstone en sak, sluta aldrig tala om för andra vad du känner och tänker. Sitt inte och håll på det som finns inne i dig och var tyst. Vi behöver alla alltid både säga vad som händer inne i oss och höra själv vad vi säger om oss själva. Vi behöver få ut våra känslor och reflektera. Vi behöver känna den kraft och den energi som gömmer sig inne i oss och hitta ett sätt att få utlopp för den. Tankar och känslor behöver formuleras för att de ska bli gripbar och inte förgöra oss.  

Vi behöver också höra andra och få en uppfattning om vad som pågår när det gälller andras tankar och känslor. När vi lyssnar lär vi och inser att vi varken är udda eller ensamma. Vi lär oss att vi är precis som många andra , kanske precis som alla andra. 

Genom att prata om vårt eget liv och vad som är glatt och ledsamt får vi möjlighet att få perspektiv på det liv vi lever. Vi får möjlighet att få ge uttryck för det vi känner och tänker. Livet är ensamt även fast vi lever med andra. Livet är underligt och plötsligt. Livet är rutin och ganska vanligt. Livet är och vi har chans att påverka det som sker bara vi tar tag i den chansen. Det finns alltid en väg från och en väg till. Det finns alltid ett val som kommer att innebära någon slags skillnad. Livet är till för att levas så länge livet pågår oavsett om vi lever kort eller lång stund på denna jord. Livet är till för att levas oavsett om vi har det tufft eller om livet är som en räkmacka. Livet är här och nu. Här och nu pågår det liv som är ditt och det liv som är mitt. 

Jag har alltid velat leva och tänkt att jag är odödlig. Jag tror inte så längre och jag har upptäckt att jag är rädd för saker som hållit vissa av mina handlingar inne. Jag har känt en massa och agerat ut på ett sätt som jag inte borde istället för att tala om vad det var som kändes. Jag har inte sagt vad jag ville utan gjort som andra ville. Jag har undvikit sådant som gjort mig rädd och där ensamheten varit den största hotet. Ensamheten och att inte bli bekräftad. 

Jag började som tonåring att tala med andra föräldrar. Jag skvallrade om hur det var hemma samtidigt som jag fick möjlighet att pysa ut allt som fanns inom mig. Kanske inte allt men ändå det värsta. Jag valde studier som handlade om att hjälpa. Jag jobbade mycket med frivilligt arbete. Jag fick olika utlopp för att läcka men det mesta handlade om hur andra var inte så mycket om min egen del. Allt det kom mycket senare i livet och egentligen först när jag själv kom i en kris. En kris som jag bl.a. själv var orsak till och insåg det först när jag förlorat allt.

Jag hade valt att inte snacka med andra hur det egentligen kändes inne i mig. 

Har du för vana att reflektera och prata med andra för att både pysa ut men också för att pröva dina egna tankar? 

Idag är en dag jag är tacksam för att jag valt att vara mycket mindre hemlig och mer reflekterande.