Vi är inte bara en sak

Vi är bra att springa eller sjunga. Vi kanske är en j-kel på memory eller att handla aktier. Vi kanske kan skriva eller teckna eller varför inte bygga hus eller göra en smörkniv. En del är bra på att laga mat, måla eller vara vänliga och trevliga. Några vet hur man smider eller är bra på att basta. Några andra är bra på att flirta vissa att vara social. Vissa är det bra att samtal med för de är bra på att lyssna andra vet hur man leder andra. En del kan till och med göra det mesta. Vi är alla bra på något det gäller bara att komma på vad det är. 

När vi gör tokiga saker som att slå ner någon annan, säga dumma saker, vara bedräglig eller dum leder det oftast til att vi enbart uppfattas att vi är just enbart detta. Vi identifieras för det vi gjort allt annat kommer i skymundan. På samma sätt är det om vi får problem med att hantera sådant som droger, alkohol, sex, våld, bedra, överviktig och t.ex svält. Vi blir då helt plötsligt även här bara en sak och allt annat vi kan och gillar kommer i skymundan. 

Vi har så lätt för att kategorisera och döma andra. Hjärnan vill gärna ha det så för att enklare kunna bedöma vad det är som är bra eller dåligt. Men ändå är det inte en sanning utan bara en förenkling utifrån en första bedömning. 

Det som blir tokigt är att även vi själva låter oss döma ut oss själva bara utifrån en handling och stämplar oss på samma sätt som andra gör utan att vara uppmärksam på vem vi egentligen är vilket ofta kanske alltid handlar om kombinationer av sådan vi gör, det vi känner, tänker och hur vi är.  

Vi förstärker våra misslyckanden och har svårigheter att belysa våra framgångar. Vi fokuserar på de ynka procent som kanske inte blev så bra istället för att se på de övriga procent som blev väldigt bra. 

Jag kan se hur jag lätt ältar i allt som varit dåligt och nästan förringar det som jag är ganska bra på. Intellektuellt förstår jag att jag är mer än vad jag gör och mer än en sak men ändå känslomässigt vilar ett ensidigt tänkande kvar som styr eller pockar mina känslor. 

Det finna stunder jag klarar av att se hela mig men det finna också stunder jag bra ser en bit av mig.

Vem är du?

Idag är en dag jag är tacksam för att jag är mer än bara en sak. 

Vad du gjort eller inte gjort har ingen betydelse

Vi gör en massa eller låter bli att göra en massa annat. Vi känner ånger eller glädje för det vi gjort eller inte gjort. Vi oroas eller glädjs över konsekvenserna. Känslan efteråt kan ibland bli väldigt besvärliga när vi själva insett vad vi gjort. Men som alltid det som har skett har skett och går inte att göra annorlunda. 

Vad som däremot har betydelse är vad vi gör. Gör med oss själva och gör med andra för just detta kan vi påverka i stunden. 

Visst har jag ångrat mängder av sådant jag gjort. Jag har ångrat så jag hatat mig själv. Jag har förbannat mitt agerande och jag har under väldig långt tid, kanske redan som barn föraktat mig själv för mina egna handlingar även de handlingar eller konsekvensen av brist på handlingar som jag själv inte var orsak till eller hade ansvar för. I den soppan har jag själv ibland bekräftat den känsla jag haft av mig själv genom att bli den som begått handlingar som jag verkligen haft ansvar för.  Låter det komplicerat så är det för att det är komplicerat men än mer viktigt att göra klart för sig själv. Inte för att förringa utan för att förstå och därmed inte lägga allt för stor börda på mig själv och samtidigt för att själv kunna förlåta. 

Det är de handlingar jag gör, även de mot mig själv som räknas oavsett om det är tänkta tankar, känslor eller direkta handlingar. Det är i mitt görande jag skapar det möjliga. 

Och jag vet.

Jag vet att det alltid finns nya handlingar att göra. Ny handlingar skilda från de gamla och skilda från min egen historia eller historiska arv. Det finna allt nya handlingar att göra som kan ta oss själva och våra relationer till andra nivåer. Inte fyllda av hämnd eller hat. Inte fyllda av skam eller skuld. Inte fyllda av hämnd eller nya vedergällningar.  Bara fyllda av kärlek. Kärlek till främst mig själv men givetvis också till andra. 

Det räcker inte med att tänka. Det räcker inte med att känna. Det behöver handlas. Kärlek som behöver ges. Ursäkter som behöver formuleras till andra eller förlåt som behöver uttryckas på något sätt. 

Det är i dessa handlingar saker kan förändras.  

Finns det saker som du skulle behöva göra men inte gjort men som du länge tänkt eller känt? 

Idag är en dag jag får ett uppvaknande i vad jag själv ofrivilligt tagit på mig.   

Mannen ett svin, jag känner kärlek

Det kan vara så att jag konstruerar det samtidigt så kommer vissa saker lägligt för mig. Alllt jag möter har något att lära mig även i motgångar eller kanske just precis då. Som jag berättade tidigare läser jag en sommarbok om en gift man och hans besatta älskarinna eller vad jag ska kalla henne. Nej inte älskarrinna för hon är tydlig med vad hon vill ha men accepterar det vaccum som ständigt skapas i hennes besatthet att ändå tro att mannen kommer att lämna sin fru. Både antar sina roller och kanske är det inte den besatta kvinnan som jag just nu har något att lära mig av. Hon har egenskaper jag känner igen även i mig själv utan jag fokuserar mer på vad det är hos mannen som ändå betar mig och får mig att både känna avsky men samtidigt känna väldigt starkt för. Mannens känsla av ensamhet och längtan att inte vara själv och bortstött. Mannens behov av bekräftelse och stilla sin egen känsla av att egentligen vara mycket ensam. Befrielsen för mannen ligger i att hela tiden hålla kvinnans längtan efter honom vid liv så att hon kan fylla upp hans tomrum och ångest över att egentligen var en man som är påtagligt mycket ensam. Inte ensam och brist på allmänt  sällskap utan ensam och känslan av saknad av just den där innerliga närheten som förhållanden ibland kan skapa där det finns något som smält samman ett par. 

Samtidigt lurar i bakgrunden de båda kvinnornas sjätte sinne som känner stark misstänksamhet och vaksamhet som då än mer ökar avståndet mellan de båda kvinnorna. Det är uppenbart hur den strategi mannen har kommer att leda till än mer alienation som enbart kommer att öka mannens ångest. På detta har mannen sedan skaffat sig en ny kvinnliga relation som ska kompensera de brister de andra två utsätter honom för. Allt skapat av honom själv där enda medicineringen är total ärlighet. 

Jag känner igen mannens strategier och har varit i denna cirkus, han i boken befinner sig i. Jag har både medkänsla och känner hur det kryper i kroppen av vad det är som kommer att ske. Det jag känner handlar mer om mig och den cirkus jag själv lät mig starta förförd av all den bekräftelse jag jagade. Hur jag gång på gång skapade lögner samtidigt fåfängan av alla de risker jag tog genom att bli upptäckt. Vilket jäkla helvete jag då satte igång. Bara det faktum att läsa detta igen i boken väcker gamla känslor och en vilja att aldrig mer igen hamna i liknande situation. Må jag vakna i tid och inte låta mig förföras av skogsrået som alltid gömmer något bakom sig jag inte vill se. 

Att låta mig bli förförd handlar om att söka efter det jag tror mig sakna. Söka efter förälskelsen som falnat eller det jag inte tror att jag återigen ska kunna finna hos min partner. Sökandet efter idealet som aldrig kommer att uppenbara sig. Sökandet efter något mycket djupare som jag troligen saknat sedan jag var mycket liten. Kärleken, närheten och att få bli utvald. 

Längtan är stark, lika stark som lusten efter det söta eller som jakten efter kolhydrater efter en blöt kväll. Du kan bara inte stå emot. 

Jag lider med mannen och hans längtan, saknad och lögner. Måtte han och givetvis även hon kliva ur sina respektive rädslor och finna sin egen vägen ut. 

Vad är din Akilles häl och din svaghet du kanappt klarar att motstå? 

Idag är en dag jag tvingar mig att känna, genom en bok som väcker gamla obehagliga känslor till liv igen. Jag känner tacksamhet över att jag kan tillåta mig känna och uppleva det som varit men samtidigt vara vaksam på att liknande situationer kan uppstå igen. 

Rastlöshetens gäckande cykel

Det blir så uppenbart när jag tillåter mig själv att ge mig utrymme, hur jag njuter av de situationerna. Jag har önskningar och gör det jag egentligen vill och skördar där efter. Läsa en bok och inte lägga börda på att det tar tid. Ta en sväng med båten,  göra strandhugg utan att se det som slöseri med tiden. Ta det där morgondoppet som jag egentligen alltid tycker om. Ta tag i saker och där efter känna mig nöjd av resultatet. Få uppdrag jag tagit på mig gjorda i god tid. Bara som exempel. 

Det finns en njutning i att ha gjort saker, känslan av att vara nyttig och duglig. Jag behöver än mer lära mig att njuta även i stunder jag inte gjort så mycket utan bara tillåtit mig att vara, så länge det är det jag vill. Men ack så svårt. Jag vill vara bara vara men vill göra saker ännu mer och känner mig mer tillfredställld av det vilket skapar skam eller skuld när det inte blir så. 

Men ändå jagar jag de stunder när jag tillåter mig att ha situationer när det inte behöver hända så mycket och ändå känna att det är en bra dag. 

Det är som om det vilar en evig rastlöshet i mig som inte låter sig bli mättad. Rastlösheten har styrt mig in i olika fållor. Produktiviteten är en del av det men även  sådant som är destruktivt. Tillfällen när jag jagat eufori och nått dess upplösning för att stilla min rastlöshet som sedan lösts upp i bekymmer och större oreda. Kanske, blir min upptäckt i skrivandet, är just oredan också ett uttryck för att stilla rastlösheten fast i förtäckt form. Självklart är det så fast jag inte haft dessa tankar förut. På samma sätt som kaoset kan var en känsla av att stilla oro, om kaoset i sig är välbekant. 

Jag sitter i en vilstol på en klippa just nu några sjömil från mitt sommarställe och tränar mig i rastlöshet. Mitt skrivande fick mig att stilla känslan ett tag vilket är typiskt. Ändå sitter jag här och det känns bra att inte vara på väg utan att bara vara. Nej solen visar sig inte alltid och det är ok på samma sätt som vindarna skiftar. Jag behöver inte jaga det optimala utan bara tillåta mig att det som är, är gott nog. 

Jo jag vet det är enklare att erkänna detta i skrivande stund men att sedan leva upp till det, alltid svårt. Men jag lär mig och jag tränar. Jag lär mig och faller igenom men lär mig för att kanske nästa gång lyckas. 

Hur är ditt förhållande till din rastlöshet?

Idag är en dag jag åter igen märker hur min rastlöshet är en del av min person. Jag accepterar och lär mig och det gör mig tacksam.

Vi skapar alla vår egen inre värld

Läser just nu en bok om en kvinna som är mer än förälskad i en man som är gift. Vi kan säga att hon är besatt. Mannen smickras av uppmärksamheten och kvinnan tyder allt mannen gör som tecken på att han ändå älskar henne och kommer att skiljas från sin fru. Mannen vill egentligen enbart ha uppmärksamheten men kan inte motstå frestelsen att ta ytterligare steg. I kvinnans inre värld är allt som sker olika tecken på hans kärlek till henne och utifrån detta bygger hon upp sitt eget liv. 

I vår inre värld kan allt hända. Vi skapar vår egen verklighet och bygger upp vårt eget liv, vårt sätt att tänka, våra känslor och handlingar utifrån den inre värld vi skapat. Ofta samspråkar den yttre och den inre världen men inte sälllan har den inre världen egen makt och vill gärna styra det som ska ske. Vi förförs och vi leds in i vår egen fantasivärld där vi skapar de möten vi själva önskar. Vi älskar och hatar med samma kraft både oss själva och andra. Vi drömmer och vår fantasi får den inre världen att bli verklig allt döljt i ett skimmer av att vilja uppfylla vår inre längtan och saknad. Längtan efter mammas närhet eller pappas bekräftelse. Längtan efter det vi inte fick som barn. 

Vår inre värld gör oss besatta och får oss att aldrig ge upp. Vår inre värld skapar krig utan verklig motsättning. Vår inre värld skapar kärlek som är ensidig. Vår inre värld skapar följder vi från början sällan räknar med. 

Egentligen är just den inre världen väldigt besatt på många olika sätt. Besattheten leder oss ibland in på olika villospår som får oss att komma längre bort från oss själva. Besattheten är ett utryck för våra fantasier som sedan får oss att fokusera och bli bekräftade av vår egen fantasi. 

Jag vet hur jag skapade mina egna sanningar och dessa fick mig att bli förförd och besatt. Allt var dock skapat av min egen fantasi och min önskar om att få bli bekräftad. Besattheten ledde till otrohet, svek, lögner och att jag i stunder vände mig bort från den verklighet jag faktiskt levde i. Jag saknade gammal kärlek och jagade efter möjligheten att få känna denna känsla igen istället för att ta tag i det liv jag befann mig i. 

Vår fantasi skapar hjältar, förövare och offer. Enda chansen att bli mer neutral är att våga berätta för andra var våra tankar och känslor för oss. Vi får chans till en andra bedömning av vår fantasi. Kanske är det vad andra också tänker eller så är det något annat. 

Hur mycket lever du i din egen fantasi? Berättar du för andra vad du tänker och fantiserar om? 

Idag är en dag jag är tacksam för att jag har mina fantasier men samtidigt vet jag skillnaden mellan vad jag fantiserar om och min egen faktiska verklighet som jag lever i. Ibland är det ok att fantisera ibland behöver jag jorda mig och ta tag i det som är här och nu.

Kärleken ligger ibland gömd, långt bakom

Någonstans där borta långt inne där bakom finns kärleken. Den kärlek som är så innerlig och så längtande. Den kärlek som är så villkorslös och bejakande.

Men ändå vill den inte visa sig i sina ord  och sina handlingar. Den är alldeles för långt bort och har svårigheter att leta sig ända fram, hur mycket jag än vill. 

Istället visar sig regler och förmaningar på ett sätt som skrämmer mig själv. Jag försöker skapa någon slags perfekt värld, en värld jag inte ens själv kan leva upp till,  med mina regler och förmaningar. I min vilja att visa min djupa kärlek dödar den kärlek som har chans att leta sig ända fram till mottagaren. 

Jag är fördömd och i allt det jag skapar blir det spegelbilder av det jag lärde mig i min uppväxt. Spegelbilder jag hatade och  inte ville föra vidare i mitt liv som man, vän och förälder. Ändå är det just detta som sker, om och om igen. Jag är fördömd och får bära dess börda.

Det är så lätta att försöka skapa struktur och ordning i en situation vi egentligen helt saknar kontroll över. Förmodligen var det just detta mina föräldrar försökte göra, var och en på sitt eget sätt. De hade lärt från sina föräldrar som i sin tur hade lärt sig från sina. Min mormor var uppväxt hos sina farfar och farmor eftersom hennes föräldrarna inte tog sitt ansvar. Min morfar hade ett stort behov av bekräftelse men saknade förmågan att se till andra. Min mamma ärvde utsattheten. Min farfar var en sträng man som försökte med regler styra en svår situation. Min pappa ärvde ilskan som jag förde vidare. Min farmor skapade utifrån de förutsättningar som gavs och det faktum att hon hade blivit bortlämnad när hennes mamma dog ung. 

Ändå, i allt detta finns det en mänsklighet och en kärlek som på olika konstiga tafatta sätt försöker ge sig till känna. Många gånger med språk som blir helt omöjligt att förstå.

Jag upptäcker ofta det faktum att det i mig finns hur mycket kärlek som helst men som jag ibland får svårt att visa. Kärlek som jag skulle vilja ge och inget annat men som lämnar spår likt allt annat än kärlek. 

Jag är ledsen för det. 

Hur lätt har du för att visa innerlig kärlek? 

Idag är en dag jag är tacksam för att jag kan se mig själv och få kontakt med mitt innre liv. 

Släpp taget om det jag inte kan förändra och förändra det jag kan.

Det är tveklöst så att jag kan enbart förändra det jag kan. Vill jag dessutom förändra någon annan är det förenat med mycket jobb och lite resultat, kanske är det omöjligt och är det möjligt kommer det att ta oerhört lång tid. 

Den enda som jag kan hela historien om inklusive alla känslor, tankar och handlingar är just jag själv. För mig finns det få hemligheter om möjligt enbart det som letat sig in i mitt eget undermedvetna. Jag vet vilka val jag gjort och jag vet vilka rädslor jag går och bär på. Jag vet vad jag offrat och jag vet vilken skam och skuld som tynger mina axlar. Jag vet ta mig hundan allt om mig själv. Jo förstås kanske inte det som andra vet om mig som jag själv ännu inte blivit medveten om. Jag är övertygad om att det finns delar jag fortfarande behöver utforska för att mer klart möta hela mig själv. 

Men att förändra mig själv är både slitsamt och krävande. Det kräver både mod och styrka och alla konsekvenser kommer jag att få bära själv. Därför är det i sin inledning mycket enklare att försöka förändra andra. Men ändå dödsdömt. 

Otroligt att det kan vara så svårt att inse just detta.

Jag har alltid försökt att förändra andra allt från att ändra på åsikter till att förändra beteenden. Jag lärd mig tidigt att försöka förändra mina föräldrar. Mina föräldrar skulle bli sams och de skulle ge mig kärlek. De skulle bekräfta mig och de skulle bekräfta varandra. Min pappa skulle sluta dricka, sluta att vara otrogen och hans kulle sluta att vara ilsk. Min mamma skulle ta hand om sig bättre, göra sina egna val och inte vara beroende av min pappa. 

Alla förslag styrda hur jag såg på det hela och vad jag ville utan att egentligen fråga mina föräldrar om de ville förändra något trots deras klagan. 

 I inser att jag lärde mig tidigt att försöka skapa ordning i ett kaos, ett kaos som jag senare lärde mig att "älska" läs "känna mig trygg med".

I allt detta sitter jag nu här och behöver varje dag tala om för mig själva:

Ge mig sinnesro att acceptera

det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

När jag successivt lär mig detta faller så mycket på plats och gör mitt liv så mycket enklare att leva. Ändå gör jag tappara försök varje dag för att försöka återgå till hur jag gjorde förr som då egentligen enbart gjorde livet mer komplicerat. 

Ränderna sitter så djupt i mig att jag varje dag behöver påminna mig själv att det finns alternativ. 

När jag väl tar till mig "Sinnesrobönen" som texten ovan är en del av så påminner jag mig själv varje dag om hur viktigt det är att inlåta mig själv i nya rutiner och släppa de rutiner som fört mig längre bort från mig själv. 

Vilken bön behöver du läsa och påminna dig själv om varje dag? 

Idag är en dag jag känner tacksamhet till att jag är en levande person som gör misstag men att jag duger ändå förbannat bra. 

Det finns ingen returrätt på val

 Vi gör alla val i livet. Egentligen är det just det vi gör, vi gör val och vi får konsekvenser av våra val. Vi gör val som handlar om risker där vi upptäcker att något var farligt eller möjligt. Vi gör val som sårar eller får andra att känna lite mer kärlek.  Vi gör val som lär oss att överleva men som i sin tur får andra konsekvenser vi inte önskar. 

Vi gör en mängd olika val och inga av dessa valen finns det ångerrätt i. När vi valt och agerat så blir det som det blir. Bra eller mindre bra. Gjort är gjort. 

Det val vi gör blir som en tatuering, den kommer att för evigt finnas, kanske blekna eller lämna efter sig ärr som påminner om de val vi gjort. 

Val är bra. Genom val för vi oss själv framåt och så att vi får mat för dagen och tak över huvudet och kan känna känslor av tacksamhet och kärlek. Våra val skapar möjligheter men också svårigheter. Alla val vi gör kommer vi att få konsekvenser av och det blir vi själva som får ta alla dessa konsekvenser, positiva eller negativa. Ibland själva ibland genom att vi glädjer eller skadar andra. 

Jag har många gånger önskat att det fanns ångerrätt på en del av de val jag gjort så jag hade kunnat backat tiden. Men jag hade aldrig köpt den försäkringen och idag kanske jag inte heller hade lärt mig allt det som jag lärt mig idag och varit den jag är just i denna stund. Jag är ju samtidigt en produkt av allt detta som livet och mina val fört mig. 

Ångrar du ibland saker du valt att göra? 

Idag är en dag jag känner tacksamhet för att jag lärt mig så mycket men samtidigt ledsen för att andra, på min resa, själva fått ta de negativa konsekvenser av mina val.

Meningen med livet är relationer

Leva själv och utan att relaterade till andra skapar främlingskap både till andra och till oss själva. Vi behöver andra att relatera till för att relatera till oss själva. 

Vi behöver pröva våra tankar och stämma av våra känslor. Vi behöver känna både meningen med att var behövd och att behöva. 

Jo vi står för oss själva, jag har propagerat detta länge men ändå behöver vi relatera till andra för att förstå oss själva och känna mening. Vi klarar oss själva och vi kommer att överleva men vi behöver relatera till andra och annat genom att känna meningen med livet. Meningen med varför vi finns och vad vår uppgift är. 

Den grundläggande meningen med livet, som det är för alla levande varelser på denna jord allt från bakterier till djur och människor, är att reproducera oss. Vi har som uppgift att återskapa vår egen varelse för eftervärlden. Sedan kan vi kanske undra hur lyckosamma vi människor är med detta, i det långa perspektivet, med tanke på hur vi förstör vår jord. Ja kanske är vi som skarven, vi bosätter oss, tar det som finns och skitar ner för att sedan dra vidare till en annan plats. Kanske är det meningen med livet, bli den som till slut ensam överlever. Eller så är det något annat.

Tillbaka till det mer nära och personliga. När vi känner egen mening får vi också möjlighet att få tillgång till känslor som vi själva ibland kan ha svårigheter med att få kontakt med. Känslor av närhet och känslor av att bli behövd. Känslor av att hålla igen eller att få leva ut. Känslor av att få älska någon innerligt eller för den delen hata. Känslan av att älska som en förälder till ett barn eller ett barnbarn eller känslan av att känna längtan eller besvikelse. Känslan av att bli hörd men också att behöva hålla tillbaka. 

Jag tror att detta med att själv bli förälder lyfter oss in i en ny värld som hi annars aldrig skulle få kontakt med. I detta fall menar jag bestämt, i alla fall som pappa att det är ungen skillnad om det är mitt eget biologiska barn eller inte. 

Vi behöver känna mening och vi behöver relatera enbart på detta sätt kan vi växa. Vi kan komma långt alldeles själva men inte enda fram. 

I mitt liv ser jag hur jag ägnat en oerhörd tid åt att just relatera till andra och hitta mening i att relatera. Jag var länge ett ensamt barn, ja förutom min syster. Ensam genom att jag gick mycket för mig själv. Jag hade kompisar men hade en känsla av att jag var ensam. Genom relationer och sedan från tonåren i relation med kvinnor. Som vuxen och nu över 60 blir detta med nätverk och relationer med andra än mer tydligt och jag märker att jag i stunder ändå varit dålig på att bevara dessa relationer. Jag lärde mig sent att förstå vad i mig som styrde att det blev så. Idag uppskattar jag dessa relationer även fast jag inte alltid i vissa stunden är helt komfortabel med dessa situationer, som om jag lärt mig att vara själv. 

Hur är det med ditt nätverk och hur hanterar du det?

Idag är en dag jag är tacksam för att jag reflekterar över min egen situation och värderar de nätverk jag har. 

Rutin är medfött

Om jag skulle ge ett ända råd just idag så är det; - Skapa bra rutiner för dig. Resten ordnar sig allt efter som.

Barn skapar egna rutiner och sin egen ordning. Barn älskar att göra samma sak om och om igen. Samma bok. Samma mat. Samma personer som ska hämta på dagis. Allt ska vara samma och det ska vara ordning. De lär sig att ställa saker i rader och skapa ordning. Detta skapa trygghet och gör tillvaron lite mer enkel. Lätt att förestå och inget att bli rädd för. Så vill hjärnan ha det och så vill vi vuxna ha det. Autistiska människor önskar det samma och där är det väldigt tydligt hur viktigt det är för att kunna skapa en lugn kontrollerad situation. 

För vuxna människor, generellt är lösningen den samma. Vi går samma väg till och från jobbet. Vi äter samma typ av frukost. Vi semestrar gärna på samma eller liknande ställen varje år. Vi äter samma eller liknande mat jul, påsk och midsommar. Vi har olika traditioner och vi trivs med dessa. Ibland försöker vi ändra på våra rutiner men ganska snabbt faller vi tillbaka igen. Vi älskar rutiner även fast vi ibland säger att vi hatar dem. 

Religionen, vilken Gud eller överhet vi än tillbedjer bygger på olika typer av rutiner och seder. Går vi och handlar vill vi rutinmässigt enkelt hitta våra varor enligt vissa rutiner. Mjölk längst in. Frukt och fel saker i början, godis sist  osv. Det så framgångsrika tolvstegsprogrammet bygger på samma principer som sedan är kopierar i andra typer av modeller allt historisk sprunget från behovet av rutiner för att skapa ordning som man känt till så långe människan funnits.

Har vi kaos i vårt liv lär vi oss att vi ska kontrollera det vi tror att vi kan kontrollera. Vi städar frenetisk. Vi tränar som en galning. Vi gör olika saker och det blir  inte sällan en besatthet, allt för att skapa lite ordning och reda i ett liv som kanske annars är i oordning.

I mitt arbete med de kunder som jag har eller har haft är det just rutiner som är en viktig del. Rutiner för att bryta gamla rutiner. Är vi beroende, oavsett vad det är; mat, sex, kemiska preparat, bekräftelse, spel eller något annat är dessa egentligen  sprungna ur gamla rutiner som behöver bytas ut mot nya rutiner. Mitt arbete handlar bland annat om att hjälpa andra att bryta gamla rutiner och skapa nya. Få människor att bryta rutiner som handlar om att känna efter och börja tänka mer. Sluta tänka så mycket och börja känna mer. Sluta känna och tänka och istället gå till handling. Bryta invanda rutiner och ersätta dess med nya rutiner som kanske fungera bättre än de rutiner vi haft. 

Gå ner i vikt handlar om rutiner. Gå upp i vikt lika så. Bli en bra förälder handlar om rutiner på samma sätt som att bli lärd. Bli en bra aktiehandlare handlar om rutiner på samma sätt som att bli framgångsrik i annat. 

Vi behöver lära oss rutiner och vi gör det av någon anledning. Skapa trygghet är en anledning. Rutinerna har kommit till för att vi ser att något fungerar och då gör vi på samma sätt igen. Dricker jag alkohol blir jag mer säker och röker jag cigaretter blir jag lugn. Flörtar jag blir jag bekräftad och tränar jag regelbundet blir jag muskulös och mer trygg samt tänker mindre på sådant som oroar mig.

Så mitt råd är att vill du förändra något ändra på dina rutiner. Gör på ett annat sätt rutinmässigt för då blir det på ett annat sätt. Vi kommer att tänka på ett annat sätt och vi kommer att känna på ett annat sätt.

Mitt nya liv har växt fram med utgångspunkt från nya rutiner på samma sätt som mitt gamla liv var byggt på rutiner. En del har jag bytt ut en del har jag kvar, några kommer jag att behöva byta ut med andra.

Hur viktigt är rutiner för dig? 

Idag är en dag jag känner att om jag väljer att kroka på bra rutiner mår jag också bra. 

Min egen närvaro avgör allt

Vad betyder det att vara närvarande, egentligen? Det är ett himla tjat om detta. Släppa kontrollen och vara närvarande. 

För att kunna svara på frågan behöver jag sätta mig ner, sitta bekvämt, andas in och ut. Lyssna på de ljud som finns omkring mig och de dofter jag uppmärksammar. Se vad jag har omkring mig och hitta värden i alla de intryck jag får. Värden som handlar om tacksamhet att just jag kan sitta just här på denna plats och förnimma och uppskatta det som kommer till mig. Världen och jag är full av liv och intryck och det är enbart jag, för mig som kan välja att se, dofta och höra det jag vill. När jag fyller alla dessa sinnesupplevelser med sin egen kraft är det just närvarande jag blir. Närvarande är att förnimma de små intrycken och hitta tacksamhet i att få uppleva just det. 

Jag har dykarcertifikat och jagat för att se de stora fiskarna och andra djur. Desto större desto bättre. Det fanns så mycket att se och upptäcka och det stora och ibland det lite farliga var målet. Men vid ett möte med en dykinstruktör började jag förstå vad jag missat. Hon var nämligen expert på att hitta de små varelserna i vattnet. De små neonfärgade sjöhästarna och de andra enormt små djuren. Hon lärde mig att uppskatta havets hela innehåll och inte enbart det som var självklart att uppskatta. 

Så närvarande handlar om att få mig själv att komma i balans och i en takt så att jag själv hinner med att se livet som pågår utanför mig själv och välja att reflektera och ta till mig de intryck som jag själv vill ha. Närvarande handlar om att göra val och att förstå att livet är det som pågår utanför mig själv och inse att jag kan välja att vara med eller stå utanför. 

Så om jag lyckas att ha denna närvaro, vilket absolut inte är enkelt men möjligt och om jag lyckas med detta så blir konsekvens av detta att jag släpper kontrollen över det som jag ändå inte kan kontrollera. Då finns det stora möjligheter att jag kan få tillgång till ett väldigt bra liv.  Mitt eget liv. 

Bara känslan av att formulera denna blogg och dessa ord som bildar meningar jag själv kan ta till mig är en viktig närvaro för mig. I mina texter finner jag svar som jag sedan i livet kan praktisera. Jag lyckas inte alltid men har dialogen levande och väljer att aldrig ge upp. Jag är, jag gör, jag känner och jag tänker därför finns jag. Det räcker. Resten hänger på mig. Ibland räcker det med att bara vara, ibland räcker något annat. Inget är för litet eller för mycket. 

Skulle du behöva bli mer närvarande i dig själv? Eller är det så att just det du är just nu räcker precis. Varken mer eller mindre för denna du är just du just nu?

Idag är en dag jag uppskatta precis så som det är just i stunden. 

När vi tillåter oss att släppa taget

Det blir så tydligt när vi bara låter det flöda och den propp som suttit så hårt helt plötsligt släpper taget. Allt får chans att bara forsar ut hämningslöst. I gråten finns tillåtande och kärleken. I gråten finns möjligheten och avsaknaden av hinder. I gråten öppnar sig en liten strimma av hopp att åter igen få komma i kontakt med vårt eget genuina jag. 

I en samtalsgrupp jag har var vi denna gång betydligt fler än vanligt och jag hade en känsla av att det låg något i luften. Det kan ha varit inbillning eller en efterkonstruktion men det visade sig att det var något speciellt. 

Flera i gruppen har gått många gånger, en del i ett år. Några är ganska nya och funnit mening att fortsätta. Några var i går i gruppen för första gången just denna dag. Detta var också avslutningen inför sommaruppehållet. 

Tidigt kom en av killarna åt sin egen känsla och blev väldigt ledsen. Egentligen var det inte många ord som behövde sägas utan det fanns ett stort behov av att släppa taget om den ilska och den frustration av saknad som killen känt inom sig under troligen många år. Känslan av att vara hemlig med sina egna  känslor som länge gömt sig långt där inne. 

Direkt efter kom en annan kille, efter ett tag, åt något mycket djupt. En känsla av saknad och bekräftelse som hade sitt ursprung tidigt i hans uppväxt. Känslan av att vara bortvald och inte sedd. När gråten slutligen kom öppnades hans ögon och han började se sina egna mönster och sammanhang. Han började se barnet i sig och det han inte ville förmedla till sina egna barn. 

Inom loppet av 20 minuter kom gruppen åt något mycket djupare än vad samtalet klarar att nå. För flera var det inte orden som behövde bära utan det var känsla av befrielse och lättnad att äntligen få komma åt något mycket djupare, naket och mer sant som helt plötsligt fick möjlighet att ta plats. Det var som när någon vågar, vågar andra följa efter. 

När samtalet och känslan i gruppen blir ärlig och genuin blir det så mycket energi som samlas på en och samma gång så det är nästan svårt att värja sig. 

Tankar kan ta oss en bit på vägen, det skrivna ordet formuleras till meningar och kan ta oss en bit till. Talet får oss själva att lyssna på våra tankar och ord och får oss att känna och reflektera. Ibland finns det inte fler ord att säga utan allt landar inne i oss och bottnar i en känsla eller fler som blir svåra att värja sig ifrån. Känslor som till slut får vår kontroll på fall och öppnar helt nya dörrar. Dörrar som vi kanske längtat efter att få öppna allt för länge. 

När vi släpper på kontrollen öppnas alltid nya möjligheter. 

Vilka kontroller skulle du behöva släppa på? 

Idag är en dag jag är tacksam för att få vara med när andra vågar släppa taget. 

Inte nu igen!

Ibland händer det bara om och om igen och det är lätt att känna en inre ilska över det som håller på att ske. Ilska över att något händer om och om igen lite som jag redan från början förväntat mig. Jag kan nästan förutse vad det är som kommer att hända och jag är väldigt uppmärksam på det när det händer. Mitt fokus är inställt på att jag ska få rätt. 

Oh nej inte nu igen!!

Känslan bara infinner sig där och nu och irritationen växer över något jag egentligen från början visste och förväntade mig. Det är som om jag framkallat det och det är som en infriad förväntan som blir uppfylld. 

Det blir på mitt sätt som jag tänker och förväntat mig men inte på mitt sätt som jag tänker är rätt. Jag har en egen föreställning om vad som är rätt och fel och jag har en egen föreställning om hur andra ska vara och bete sig. Jag vet och jag tycker, jag bestämmer och jag vill. 

När andra gör som de gör även fast de begår samma misstag om och om igen så handlar det inte om mig. Vad de gör är egentligen inte min sak även fast de kanske gör fel på fel, enligt mitt sätt att se på det. Är det sedan så att det som sker får konsekvenser för mig är det upp till mig hur jag vill hantera det helt skiljt från den som gjorde det. 

Det är så lätt att ha åsikter om andra och det är så lätt att finna andras fel. Men vad har det för nytta att peka. Vi pekar åt alla håll, Facebook är fylld av det. Vi ojjar oss och tycker, vi gillar och håller med. Att få gillande är inget svårt det handlar mer om vad vi väljer att säga. Politikerna de gör fel och se hur de gör. Oj oj!! Vi ska bara inte tala om bad de gör och vad världen och Sverige på väg. Vi pekar åt alla håll och det finna alltid någon eller några som ställer sig i samma led och pekar med oss. 

När min irritation växer över vad andra gör är det bara ett uttryck för vad jag själv inte vet vad jag ska göra med mig själv. Peka mot mig själv är svårare för då är det något som jag själv behöver göra. Helt plötsligt handlar det om mig. 

Jo en del personer är självkritiska i överkant jag kan nog ibland ställa mig i det leder men i botten ligger det ändå en grundsyn som handlar om andra. 

Först när jag hittar mina egna lösningar på varför jag bland annat pekar först då kommer upplösningen och lugnet. Allt börjar hos mig själv och allt slutat hos mig själv. Först när jag inser detta inser jag också min egen kraft och förmåga att förändra min egen värld. Den inre och den yttre världen. 

Har du åsikter om vad andra ska göra och vad som är rätt och vad som är fel? 

Idag är en dag jag är tacksam för att jag kan peka mot mig själv före jag pekar mot andra. 

En lugn dag

Idag är en lugn dag. Det är vindstilla och tyst. Alla ljud hörs. Alla fåglar, alla små insekter även det minst rörelse på färska eller torra löv eller barr hörs om ett djur lyckats röra till det. Jag tror till och med att jag kan höra sniglarna med sina skal skrida iväg och myrorna arbeta längre bort på tomten. Det är lugnt och tyst runt omkring mig och även fast det är grått ute med moln på hela himmelen så känns det som om sannolikheten att det ska komma regn, är obefintlig. 

Om jag tillåter mig att lyssna finns det ljud lite var stanna. Fiskmåsarna hörs skrika som om någon hittat föda som de snabbt ropar ut, till alla andra måsar på mils avstånd. Konstigt beteende det där att ropa ut den skatt man själv funnit. En fiskljuse jagas av en tärna precis borta där land går över till hav. Troligen tog fiskljusen för mycket av tärnans jaktmark. Bålgetingarna har byggt bo igen någonstans men jag kan inte riktigt lokalisera det denna gång. På avstånd höra jag båtar både en långsam snipa och en mer snabbgående styrpulpeten eller liknande. Ännu längre bort kan jag anta bilar som åker, troligen bilar som kommer från eller ska till Kapellskär. Över mitt huvud hör jag ett stort plan som är på väg upp mot något spännande resmål långt bort. Ett plan fyllt med förväntningar men kanske också sorg eller oro. Det är fortfarande en bit kvar från flygplatsen men just idag verkar överflygningen från Arlanda ske här långt över mig. 

Det är lugnt som just den söndag det är. Lugnt som om det är något som ska hända där något bara samlar all sin kraft för att när som helst släppa all sin energi. Är det åska eller nej det är inte kvavt. Något är det i alla fall.

Nu, precis nu fläktade det till, jag hör att det är en viss rörelse i luften. Det blev någon grader svalare. 

En lugn fin dag där mina små sinnen har chans att observera och reflektera. 

Men så var det just det. Grannens fläkt, för att vädra ut något, låter tillräckligt mycket i denna tystnad för att jag ska ha svårt för att ignorera den. En annan granna sågar och spikar febrilt medan ytterligare en granne lyssnar på ett program på radion högre än vad jag tänkt mig. Så här i sommartid observerar jag fler och fler grannar finns runt omkring mig, som ofta inte är här. De bidrar både med ljud och bryter tystnaden. 

Om det inte var för att jag hör allt som jag inte vill höra så är det ganska lugnt. 

Jag har förmågan att ta in min omgivning och bara observera men ibland så låter jag mig tyvärr störas av det jag inte vill se, känna eller höra och det får mig ibland att släppa mitt fokus. Jag behöver jobba vidare med det. 

Hur lätt eller svårt har du för att plocka fram allt du vill fokusera på och stänga ute det du inte vill höra eller känna? Kanske är du duktig att stänga av dina känslor eller är det så att du har allt för svårt att känna. När observerade du senast det som pågår i din omgivning utan att lägga dig i, bara observera, ta in och släppa taget? 

Idag är en dag jag är tacksam för att jag kan observera det som sker och hur tydligt det är i mig hur jag för varje ljud registrerar och analyserar vad det är som pågår. 

Skulle jag kunna bli en mördare

Just tanken, skulle jag kunna bli en mördare eller en hemskt förövare som på något sätt styrs av mina inre tankar och känslor? Skulle jag kunna göra något riktigt hemskt så att jag aldrig skulle kunna förlåta mig själv?

Kanske har jag, eller rättare sagt så är det mycket troligt att jag redan gjort saker som andra skadats av. När vi människor möts blir det fel ibland och i yttersta förlängningen skadar vi andra på olika sätt mentalt eller fysiskt. Jag är en av de som skadat. En del känner jag till, annat förstår jag, en del eller kanske många situationer är jag inte själv medveten om. Kanske pågår det just i denna stund risk för att andra blir skadade av det jag gör och att jag är en del av det som sker i någon annan.

Men skulle jag kunna mörda, terrorisera och fysiskt eller psykiskt skada någon annan medvetet? 

När jag tillåter mig själv att gå ner i det svartaste och mörkaste av mig själv kan jag inte självklart svara nej på min egen fråga. Känslomässigt verkar det helt befängt men praktiskt teoretiskt skulle det kunna bli möjligt. Eller så är det så att just på grund av mina inre dolda okontrollerade känslor kan det till och med hända? I en pressad situation skulle jag kunna göra ett annat val än det jag tänker just nu och göra någont som jag egentligen inte vill. Jag skulle kunna mörda eller i alla fall döda någon annan. 

Jag tänker krig, i krig skulle jag kunna göra det även fast jag idag just nu inte kan stå ut med tanken att jag skulle göra det. Dråp som en reaktion på något, kanske men jag är samtidigt inte den som är barbarisk och slåss. Överlagt mord där jag skulle planera ett mord på någon. Nej det känns verkligen inte som att det är jag, om jag inte skulle bli psykiskt sjuk på något sätt.

Samtidigt i mitt inre pågår det dagligen mängder av tankar av olika slag inne i mig. Tankar som skapar känslor, känslor som skapar tankar. Reaktioner som lätt övergår eller som har tendenser att vilja övergå i aktioner. Tankar och känslor som skapar olika inte kaos sällan synliga utåt. 

Men något eller en mängd saker stoppar mig och ju mer jag reflekterar ju mer blir det uppenbart att mitt nya sätt att tänka aldrig ens når viljan att agera. Det gäller egentligen stort som i smått. Det finns en inte spärr och klicka som styr mig att vaka över moral och handlingar. 

I reflektionen ligger hälsan om jag laddar mig själv med ett sunt sätt att tänka. Sunt i den meningen att jag har koll på mina grundvärderingar, prövar mina tankar med andra, ser nyttan eller onyttan med mitt handlande. Ser mina konsekvenser både praktiskt och i känslomässigt, så är det just nu inte möjligt. 

Samtidigt vet jag att jag önskar att jag skulle ha gjort annorlunda i en mängd olika saker men ändå inte gjort det. Handlingar som bara blev fel. Historiskt men det kommer säkert att hända igen. Känslor som tar överhanden och låter mig styras i fel riktning. 

Så vad är möjligt eller inte möjligt när våra känslor tar kommandot. 

Vilka inre tankar går du och bär på? Känner du att du har full kontroll över dina känslor och handlingar? 

Idag är en dag jag är tacksam över att jag kan tillåta mig att tänka en mängd olika tankar och fånga upp mina olika känslor.