Utifrån in

Såg en video i går som var en inspelad aktivitet som jag var med i. Det blev åter igen uppenbart för mig hur mycket jag låter och att jag fyller upp tomrum och tystnad. Jag hörde min röst och inget mer. Vad upplevde jag om jag var så upptagen av att tala. 

Ibland behöver vi få distans till oss själva för att se vilka uttryck vi har och var vi lägger vår energi. Vi behöver ställa oss utanför oss själva och betrakta vad det är som sker och observera. Vi behöver reflektera över oss själva för att få en chans att se vår egen del i allt som sker och förändra det vi ogillar hos oss själva. 

När vi reflekterar över oss själva öppnas våra ögon. Ofta behöver vi även berätta detta för andra för att verkligen själva förstå och ta in det vi reflekterar över. 

Vi kan kalla det en ständigt pågående utvärdering och kvalitetssäkring av oss själva. 

Vad gör du för att ha koll på dig själv? 

Idag är en dag jag känner tacksamhet för att jag får lära mig mer av mig själv. 

Jag är en ganska lokal företeelse

Jag tror att det som finns inne i mig i vad jag känner, tänker och gör borde även intressera andra. 

Jag tänker en massa och ägnar tid att i tid och otid förmedla mina upplevelser och mina tankar till andra. Dessutom förväntar jag mig att de ska vara intresserade och lyssna och gärna tycka precis som jag. Jag känner en massa och har någon slags förväntan att andra ska sympatikänna som jag, i alla fall förstå att jag kan känna som jag känner och i vissa stunder känna empati.

I stunder när det känns tung eller jag har det svårt med mig själv eller någon annan vill jag gärna att de ska bry sig, se mig och fråga hur jag har det. I stunder vill jag till och med att de riktigt mycket ska känna min djupa smärta. 

Men det är inte så många som förstår, hör eller ser. Det är inte så många kanske inga som har varken möjlighet, tid eller lust för att engagera sig i just mig. För den delen är det inte heller så lätt att veta hur just jag vill ha det eftersom jag kanske aldrig eller mycket sällan sagt vad jag önskar. 

Kan de inte bara känna och se mig. 

....

Men egentligen.

Men egentligen är det kanske inte så konstigt. 

Jag är ju bara en ytterst lokal företeelse på denna jord. Ytterst lokal som ett mycket lokalt regn. Andra har sina lokala regn jag har mina. Alla de processer och all den historia som jag bär på som präglat mig är mycket, mycket lokal. Inte ens min syster känner och tänker som jag och då har vi ändå levt ihop under minst 15 år i samma familj och med samma föräldrar.

Så kanske är det inte så konstigt att jag och du är väldigt mycket lokala och att det därför är väldigt svårt, kanske omöjligt att förstå en annan människa eftersom vi inte finns i den andra människans kropp och hjärna.

Mina referenser, mina minnen, mina sammanhang, mina rädslor och mitt mod. Allt det där är mitt och just bara mitt. Visst kan jag dela skärvor av det som finns inne i mig men det kommer ändå bara att vara en bråkdel av det som verkligen finns där. För jag är en ganska lokal företeelse.

Egentligen förstår jag att det inte är så lätt för andra att förstå, engagera sig och vara en del av mig för de andra är en del av sig och även de en ganska lokal företeelse som i sin tur har liknande tankar som jag om just detta men utifrån sitt eget perspektiv.

Vilka tankar och känslor har du om dig själv och vad du önskar att andra ska göra mot dig?

Idag är en dag jag känner tacksam över att jag kan se mig själv i ett större sammanhang.

 

Extrem- jag är extrem

Om vi upptäcker att vi själva är extrema på något sätt kan det vara bra att börja titta efter vad det är vi går och bär på. Det kan vara så att vi går och bär på något som vi behöver kompensera på ett eller annat sätt. Alla strävar vi efter någon slags jämnvikt och balans och det vi går och bär på skapar ofta ett distorsion som behöver balanseras.

Det kan handla om en självkänsla som skevar, mindervärdeskomplex eller kanske händelser som hänt under barnåren. Rädslor som fått oss att stänga av och skapat beteenden som har någon slags källa. 

För min del var det brist på självkänsla och bekräftelse som lärde mig att hitta andra sätt att tillfredställa det jag kände att jag inte dög till själv och inte själv klarade av att bekräfta. Jag skapade egna bekräftelser i avsaknad av de bekräftelser jag tyckte att jag saknade som liten. Jag har alltid varit extrem på olika sätt samtidigt som jag till en början var en blyg pojke. Men jag har tagit risker och jag har satt igång saker jag kanske inte förståndsmässigt borde. Det har i min egen innre rädsla funnit någon slags orädsla som ändå givit mig modet. Främst kom detta under mina senara tonår. Men det moder och den viljan har också lett in mig på villospår. Allt i min jakt på att bli sedd vilket troligen har sitt ursprung i min uppväxt och mina föreställningar om hur set skulle ha varit istället. 

Är du extrem i något? Städar för mycket? Tränar för mycket. Droger? En besserwisser? Väldigt kontrollerande? Perfektionist? Väldigt dominant eller väldigt undergiven? 

Idag är en dag jag känner tacksamhet och har tilltro till att i mitt eget reflekterande om mig själv kommer jag att ha möjlighet att bryta ny mark och lära mig mer om mig själv. 

Det är min vilja som styr mig

Regn utmanar mig. Regn får mig ibland att tappa fokus och får mig att gå in i en offerkänsla. Jag klarar regn ett tag men sedan blir det ett hinder för mig. Jag blir ett offer och blir destruktiv. Jag gör saker som mer handlar om att döda tid och jag tappar min egen vilja och gnista. Istället för att hitta nya vägar plöjer jag ner mig själv i gamla fåror och gör sådant jag vet att jag efteråt inte kommer att känna mig så särskilt nöjd med. Jag önskar att jag i dessa lägen accepterar det som är och väljer att gör nya bra val men det är inte alltid det blir så. Jag går istället tillbaka till gamla beteenden som ger mig känslan av rastlöshet och leda. 

Mina val, vilka de än är visar vad jag känslomässigt vill och är det så att jag fortsätter att skapa situationer som ger mig en dålig känsla är det enbart min ovilja att förändra och min vilja att få fortsätta känna det jag egentligen inte vill känna.  

Det är min vilja för stunden som leder mig fel och gör att jag inte tillfrisknar och når dit jag tänker att jag vill nå. De val jag gör är ett uttryck för att jag vill tillfriskna eller inte tillfriskna och de valen är helt mina egna. Om mina val handlar om att inte tillfriskna behöver jag för stunden lämna över mig till någon som kan leda mig rätt utifrån vad jag vill.

Detta är ett enkelt exempel på hur vår vilja leder oss i olika riktningar. Vi är aldrig viljelösa utan vi har alltid en vilja som bottnar i vad vi känner och den viljan leder oss i olika riktningar. För att skapa förändring behöver jag ändra min vilka som i sin tur bottnar i min egen känsla om mig själv. Jag behöver med hjälp av någon annan eller med mig själv fråga och ta reda på vad jag vill och utifrån detta göra nya val. Jag behöver ändra mitt tänk så att detta kan leda till en nya känsla som gör att jag kommer att vilja tillfriskna. 

Jag har alltid ett val och det är mina val som leder mig och skapar resultat.

När min vilja tryter och jag inte kan leda mig själv behöver jag acceptera detta och tillåta mig att lämna över mig till någon annan som för stunden är starkare än jag och låta mig bli ledd. Först när jag släpper min egen vilja kan jag lära mig något nytt som sedan kan leda mig själv vidare. 

Det är min vilja som fört mig hit och vill jag förändra mitt liv behöver jag också förändra min egen vilja. 

På vilket sätt har din vilja fört dig på avvägar? 

Idag är en dag jag känner tacksamhet för att det alltid finns en ny chans att förändras. 

Rasism och fördomar

När jag ser hur rasism och fördomar breder ut sig i allt som är obekant och konstigt blir min första tanke att detta måste ta ett slut. Vad får människor att stödja nazism och vad får människor att säga fruktansvärda saker till grupper av andra människor. Vad är det som händer som får oss att visa den mest fruktansvärda sidan av oss själva?  

Jag tänker att det i botten är rädslor som får människor att ta ställning och då för det lätt att anklaga en hel grupp. Rädslor av att egentligen själv vara marginaliserad. Rädsla för att vi själva inte får vara vara med och att det är någon annan som får mer än jag själv. 

Människor vi möter är annorlunda på olika sätt. De talar ett annat språk. De har en annan hudfärg och annorlunda kläder. De har en annan kultur och sätt att se på saker och ting. Vi vill gärna klumpa ihop allt och säga att de är alla så. Inte individer utan alla tillhör en och samma grupp med liknande värderingar och fulla av falskhet och lögner. Man kan inte lita på dem och är det något fel som gjorts eller saker som blir orättvis så är det deras fel. Det är bögarnas fel som någon sjöng. 

Vi söker, vi och dom oavsett om det handlar om invandrare eller om det handlar om politik eller i någon annan typ av fråga eller gruppering. 

Och visst vi förstår inte och vi har en mängd åsikter om vilka värderingar de andra har när de inte beter sig och tycker som vi. När det gäller människor som invandrar var det samma typ av företeelse när människor kom från en annan socken för 150 år sedan och mer. Andra tog jobben och andra tog socknens kvinnor. 

Vi behöver någon att skylla på för att vi själva känner att vi kanske inte räcker till och att inse detta är mer smärtsamt än att peka ut någon annan. Särkilt om det är någon gruppering man inte har en direkt relation till. 

Samtidigt som jag skriver detta så inser jag att jag inte kan fördöma andra för då gör jag på samma sätt. Jag ser på grupperingen av individer istället för enskilda händelser. I grund och botten handlar det om rädsla och rädsla innebär att männkiakor kan behöva hjälp att hitta ett annat sätt att tänka, inte bannor för vad de gör i sin rädsla.

Vad jag behöver göra är att som nu försöka hitta ord och tankar för att kunna förstå vad der är sim sker. Allt annat leder bara mig själv in i en dans jag själv inte vill vara med om. 

Jag behöver förstå och möta andra där de är oavsett om det handlar om offer eller förövare. Först då kan jag i mig själv möta mina egna fördomar eftersom jag alltid behöver börja med mig själv. Jag behöver söka fakta på samma sätt som jag har idéer om vad andra behöver göra. 

Hur lyckosam är du i att försöka förstå andras beteende innan du börjar att argumentera?

Idag är en dag jag är tacksam för att jag vågar möta mina egna fördomar och förstå att det är en del av både min och andras processer. 

Livet är och det inkluderar allt

Det är ett antal saker som fått mig den senaste tiden att särskilt reflektera. Livet och dess skörhet. 

Det första tanken är vad är det som gör att jag kommer undan så lätt? 

Jag märker hur andra drabbas runt omkring mig och har så mycket svårare och djupare saker att behöva fundera över och prövas i. Sådant som har med liv och död att göra. Plågsam smärta och rädslor som kräver mycket. Det handlar om att stå ut med den yttre och innre smärtan. Existentiella tankar och känslor blandat med kraftiga rädslor som givetvis finns inne i oss men som vi ibland hittar olika strategier för att dölja både för oss själva och andra. 

Just när vi tror oss tappar kontrollen är just kontroll det som vi definitivt i dessa situationer jagar efter. Vi jagar efter möjligheten att kontrollera något eftersom det vi vill kontroller har ett eget liv och låter sig inte förföras. 

Vad är jag då, med mina besvär och tankemönster. Vad har jag då egentligen att komma med. Simpla gamla känslor från förr som hemsöker mig i tid och otid och som påverkar min närvaro här och nu. Detta handlar inte om liv eller död. Känslan kanske var så en gång i tiden men definitivt inte nu. 

Ryck upp dig! 

Den andra tanken är att livet i sig är så förgängligt. Vi finns en stund kanske blått någon microsekund i denna jords livscykel och under den tiden kan vi stöka till det ganska smycket. Både med oss själva och den jord vi lever på. Hur blev det så här. 

Jakt på överlevnad. Jakt på trygghet. Jakt i girighetens tecken. Jakt på bekräftelse. Jakt på närhet. Jakt för att slippa vara ensamma. 

Ändå är det inte detta livet handlar om utan livet handlar om den enda simpla förmågan att lära sig att vara tacksam och leva här och nu. Hitta ett sätt att uppskatta det som pågår. Lägga ner vår egen strävan att uppnå något större och bättre och därmed stilla oss att se det vi faktiskt har. Inte sällan missar vi att uppskatta det som finns närmast oss och låter oss istället snegla på det som vi inte har. Bra, kanske du tänker det är bra att ha en strävan. Visst kan det vara så men risken finns att vi då inte öppnar ögonen för det vi faktiskt har. Tro inte, bara för att du uppnår det du strävar efter att lyckan då är gjord om du inte innan lärt dig att uppskatta det som faktiskt är. 

Jag märker hur jag behöver hitta balansen mellan vad jag vill och vad jag faktiskt har. Mina tankar för mig gärna till det jag ännu inte har istället för att uppskatta det jag faktiskt redan har. 

För den som inget har är detta ända vägen. För den som allt har finns det fortfarande en väg kvar att vandra. 

Är du nöjd?

Idag är en dag jag känner mig nöjd och tacksam. 

Slut! 

En Borg är inte alltid en borg

Vi har troligen alla gjort misstag. En del har gjort större misstag andra mindre. Några har gjort väldigt grova misstag där vissa till och med strider mot landets lagar. Inte omöjligt att de flesta någon gång gjort det sistnämnda, ibland utan att kanske riktigt veta om det eller tar det för att det ändå är ok. 

Vi begår misstag och tokigheter på olika sätt. Vi säger konstiga saker till varandra, vi kommer i slagsmål, brusar upp, gör hemska saker och kommer med mängder av olika anklagelser. En del kanske är sanna många känslomässigt styrda. 

Hur vi beter oss är styrt av vad vi har med oss från vår uppväxt, olika saker som hänt i livet, dagsformen, psykisk obalans, stress, psykisk sjukdom, missbruk, diagnoser och en mängd andra orsaker. Konsekvenser som ibland skapar beteenden som blir utöver det "normala". En del känner ånger efter och vill gottgöra andra inte.  

Om det inte är en väldigt grav personlighetsstörningar är jag övertygad om att de flesta inte vill vara som de gett uttryck för och därför nästan alltid känner skam. Personer, rent allmänt är ofta för det mesta helt ok men kan ändå ibland få svårigheter att hantera sina känslor på ett rimligt sätt. Stress, djup ilska, svår kränkning, posttraumatiskt besvär eller t.ex. personlighetsstörningar i samband med missbruka av alkohol kan få oss att helt ändra våra beteendemönster. Vi blir personlighetsförändrade. Människor med långvarig missbruk är ett bra exempel på hur olika det kan vara hos personen när personen är nykter och personen när han är onykter. Det är verkligen två olika personligheter som doktor Jekyll och Mister Hyde. Den ena personen är lätt att älska den andra går det inte att älska. 

I mitt arbete med människor som hamnat lite snett i sina liv är just skillnaden mellan att vara en "normal" människa med "normala" beteenden och den som faller utanför dessa ramar hårfin. Det ena leder till det andra som till slut skapar ohållbara situationer. En del har ett fungerande nätverk och en tillåtande omgivning andra inte. En del har förmågan att söka hjälp för att komma till botten med sina egna problem andra saknar detta, oavsett samhällsklass. För de som vågar söka hjälp och vågar titta på sina egna beteende brukar det gå ganska bra för och leder oftast till att man hittat orsaker,  nya lösningar och vägar till ett bättre liv. För de som inte är beredda att reflektera över sina egna liv kan livet inland bli ganska torftigt. 

Det kvittar om vi är politiker, direktörer, arbetare, tjänstemän, pensionärer eller arbetslösa alla kan bli drabbade på samma sätt som vi kan bli drabbade av en förkylning. Allt handlar om vilken motståndskraft vi har för att hantera det vi blir utsatta för. 

Anders Borg är en offentlig person men han är också en vanlig människa. En vanlig människa av kött och blod som på samma sätt som alla andra kan göra misstag, grova eller mindre grova som får konsekvenser. Han, som vi andra kan skada andra när vi gör våra misstag och han som andra får också stå för de misstag som man gör, som oftast. Det finns lagar som styr detta på samma sätt som det finna människor i vår omkrets som gillar eller ogillar det vi gör. Ibland blir vi förlåtna ibland inte. Som oftast behöver vi be om ursäkt när vi skadat andras person eller andras sak. En del kommer lättare undan andra döms i förtid.

Jag vet att i samband med att personer har konstiga beteenden finns det oftast personliga tragedier bakom. För Anders Borg är det troligen på samma sätt. 

Vi kan alltid peka på andra och ha åsikter om vad andra gör. Oftast är det för att lindra våra egna tillkortakommanden och det egna lidandet. Vi tar oftast ställning utifrån den information vi enbart fått från ett håll och fått en sida av saken, sällan får vi hela bilden. 

Jag hoppas, när jag gör tokiga saker att folk frågar mig vad det var som hände och väljer att se hela bilden inte enbart det man attraheras av att vilja se. 

Jag har gjort en mängd tokigheter och också blivit dömd av andra på olika sätt. Detta är inget jag idag funderar över utan mer tar lärdom av.

Vad har du gjort? 

Idag är en dag jag är tacksam för att jag är en människa som både kan se mina brister och min styrkor. Jag väljer att fokusera på det som får mig själv att växa. 

Jag en man- men hur blev det så

Jag är uppenbart en man. Om inte annat så går det att se på mig att jag är en man. Jag har hår på kroppen, mörk röst och så har jag en penis. I mitt födelsebevis står det också att jag är en pojke och jag har också uppfostrats som en sådan. Jag har även en syster och vi ser inte lika dana ut rent kroppsligt. Så då är jag en man.

Men hur blev det så här och varför blir det så självklart? Vad gör mig till man förutom det rent fysiska?

Jag är uppväxt med en mamma, en pappa och en syster. Jag är storebror och jag hade min far som förebild för hur jag skulle vara som man och min mor när det gäller min längtan, attraktion och till det kvinnliga i mig. Båda formade mig socialt i kombination med mina hormoner, fysiska attribut och förväntningar. Jag lärde mig sakta ett bli den man jag är idag tillsammans med allt annat som livet givit mig fram till idag. Framgångar och misslyckanden (lärdomar) har format mig och fått mig att förhålla mig till mig själv och min omvärld.

Jag har begått en stor mängd misstag men jag har också lärt mig en himla massa saker. Framgångarna finns där men det är väldigt lätt att fokusera på misstagen även fast de är betydligt färre än mina framgångar.

Tidigt i min uppväxt lärde jag mig att familjelivet inte alltid var så spännande och kul. Familjen var dysfunktionell och detta hade båda mina föräldrar ärvt från sina respektive familjer. Jag kan idag se att beteenden som mina förfäder och förmödrar haft har gått i arv ända fram till min egen generation. Sociala arv som satt oerhört djupa spår i släktträden. Förebilder på hur män är män och hur kvinnor är kvinnor. I botten rädslor som präglat beteenden. För min del blev det rädslan för att bli själv, rädslan för att få vara genuin och skör och beteenden som följde där av för att undvika dessa rädslor. Jag läde mig att bli ilsken och jag lärde mig att bli medberoende. Jag lärde mig att bli otrogen och jag lärde mig att såra. Jag lärde mig att känna skuld och jag lärde mig att vara hemlig. Jag lärde mig givetvis också en mängd spännande och bra saker som att våga och att ta ansvar. Jag lärde mig att ta tag i saker och få lite som jag tänkte att jag ville. Jag lärde mig att vara charmerande och påhittig samt att bland annat kunna flirta.

Jag var tonåring på slutet av 60- talet och 70- talet så jag lärde mig att det var lite fult att leva upp till de mansideal jag haft som förebild. Detta skapade stor osäkerhet i mitt jagande efter rollerna att vara man, pappa och människa. Kanske är det först nu jag har landat i en del av mitt sökande.

Allt detta och en himmla massa annat skapad jag och detta har gjort mig till den man jag är just nu. Men jag har mycket kvar att lära och upptäcka.

Hur har det kommit sig att du är den man du är idag? Vad hände under resan och vad har gjort dig till dig? Vilken historia går du och bär på?

Skriv ner din livhistoria och berätta för dig själv hur det blivit att du är den man du är idag. Jag lovar det läker och ger dug en bra bild om dig själv. Respekt men också tacksamhet.

Idag är en dag jag känner tacksamhet för allt jag får vara med om och allt jag lär mig under tiden. 

Det går över med tiden

Många säger efter en skilsmässa eller i samband med att något allvarligt och hemskt hänt att "det går över med tiden" och " du ska se att tiden läker alla sår".

Vi säger det gärna för att trösta och vara snälla. Kanske säger vi det för att vi själva gärna vill tro på det och att vi har svårt med att se andra lida, särskilt när saker nyligen hänt. Vi vill så gärna hjälpa till. 

Men hur fungerar det? Kommer våra minnen sakta att glömma det som varit? Kommer vi att få mindre besvär eller kanske inga alls av sådant vi till en början upplevt som mycket besvärligt och kanske fick ångest av?

Sådant som bara tillfälligt skrämt oss och som i övrigt inte sätter några djupa spår i oss eller som vi inte får några andra känslomässiga besvär av kommer ganska snabbt att fasas ut och kanske bara bli ett minne av händelsen inget mer.  

Händelser som varit traumatiska känslomässigt kommer däremot att mer bestå och kan enkelt väckas till liv igen känslomässigt om vi inte gör upp med det som hänt. Backhoppare som rasar i ett hopp tvingar sig själv upp i backen igen så snabbt som möjligt för att inte ha kvar minnet och känslan av fallet för att fortsättningsvis klarar av att hoppa. Den senaste känslan behöver bytas ut med en ny mer positiv känsla. På samma sätt är det egentligen med alla saker som vi inte prövat än och är osäker på om vi klarar av. Det bästa sättet är just att pröva tills man lyckas. Den nya känslan kommer då att ersätta känslan av att kanske inte klara av det. Varje misslyckande adderas och förstärker just denna känsla. Däremot att klara av och inse att det inte var så farligt att ens misslyckas kommer att stärka modet. 

Så gamla minnen av misslyckanden, utsatthet, förnärmanden och andra olika slags trauman kommer inte att försvinna utan sätter spår som visar sig på olika sätt. Spår som gör att vi inte vågar ta risker och inte vill utsätta oss för att känna dessa känslor igen. Spår av att få sina egna farhågor besannade. Spår i form av ältanden, fobier, förändrade beteenden och ovilja att bli utsatt för andra känslor och komma i situationer som kan upplevas som skrämmande även fast vi aldrig tidigare varit i en liknande situation. Vi blir rädda och därmed förändrar vi våra karaktärsdrag. 

Men det finns en väg. Det finns en väg att ta sig ur allt detta och det är just att mata hjärnan med positiva händelser för att förstärka motsatsen. Risken finns annars att vi matar hjärnan med det som bekräftar våra negativa känslor och tidigare negativa upplevelser. 

Slår vi oss på knät kommer såret för alltid att vara kvar i form av ett ärr. Med tiden kommer ärret att blekna men ärret finns fortfarande där.  Ibland är det ett större sår och då behöver vi behandla det kanske genom att sy eller äta antibiotika eftersom såret blivit infekterat. Troligen kommer då såret att slutligen läka och sakta blekna. Om vi inte skulle ha sytt eller behandlat såret skulle det kunna bli hemska konsekvenser. På samma sätt är det med våra psykologiska sår. 

Så nej tiden läker inga sår varken gamla eller nya. Såret finna kvar och behöver ibland mer konkret behandlas av oss själva eller genom någon annan. Vi behöver mildra och underlätta att såret sakta kan läka och bleknat ut som enbart ett minne. 

Har du sår inne i dig som du behöver ta hand om? 

Idag är en dag jag känner tacksamhet för att många av mina sår enbart är olika slags minnen. 

Vi är vår egen motsats

Banne mig blir det mer och mer tydligt för mig hur vi alla agerar på olika sätt för att kompensera vårt eget beteende. Vi är inte enbart en person med ett beteende utan vi är en person med olika beteenden, någon slags dubbelnatur. Vi hittar olika sätt att skapa jämnvikt och det tar sig olika uttryck. Jämnvikt för att skapa en balans i oss själva. 

Vi kan ta mig som ett exempel som alltid värnar om likhet och lika värde mellan könen. Jämlikhet är jag uppfostrad med, kanske inte i hemmet men i den ungdomsvärld jag senare växte upp i.  Jag hade mött förryck i min grundfamilj vilket gjorde detta med jämlikhet än mer viktigt. Ändå lyckades jag i livet på olika sätt skada andra och då särskilt kvinnor med mitt sätt att vara och bete mig. Jag skapade en egen dubbelnatur, en mörk sida som var motsatsen till det jag ville att andra skulle se. Sällan medvetet men det var så det blev. 

Den ordentliga chefen som har stor makt på en arbetsplats kan ha en helt annan situation i hemmet med sin familj. 

Vad vi kämpar mot under dagen tänder vi på under kvällen. 

Det som skapa vår vardag och som är viktigt på dagtid blir dess motsats i mötet med vår partner. Vi attraheras till vår egen motsats. 

Kaos i livet skapar ofta ett starkt kontrollbehov. Vi gör vad vi kan för att kontrollera det vi kan.

Summan av våra synder är konstant.  Begreppet är en ursäkt eller snarare en förklaring till varför vi gör som vi gör men visar ändå på att det finns en strävan till jämnvikt. 

Balans och jämnvikt verkar vara väldigt viktigt för oss. Vi lär oss att vi ska skapa balans i vårt liv, då brukar det bli ganska bra. Kanske finns det en väldigt viktig sanning i detta som vi behöver vara uppmärksam på. 

Vi är av en dubbelnatur och vi kanske är det för att kompensera någon sida av oss som vi har lite svårare att hantera. Saker vi upplevt eller beteenden som vi tagit till oss som vi på ett eller annat sätt har lite svårt att vara ärlig med. Vi har alla olika hemligheter som vi känner att vi kanske behöver bevaka. 

Samtidigt är jag övertygad om att vi kan kontrollera våra beteenden, om vi bestämmer oss för att göra det. Jag kan vara ilsk men är det sällan eller aldrig på jobbet. Det är kontroll och jag har mött många andra som kan hantera det på liknande sätt. När jag säger att vi kan bestämma oss för att förändra menar jag att vi kan få oss att övervinna de mörka sidor vi har inom oss genom eget arbete. Självklart är det olika gamla känslor och inlärda beteenden som finns inbakade i oss som gör att vi beter oss som vi gör. 

Vilken dubbelnatur är du? 

Idag är en dag jag gör mig medveten om att jag har flera sidor där många av dem har sin egen motsats i mig själv.

Lyckan ligger inte i målet

Är det något jag har förstått så är det insikten av det faktum att målen som jag nått inte är min lycka. Det har varit så uppenbart, när jag nått de mål jag så mycket kämpat för så har också glädjen avtagit. Jag har varit tvungen att inse att jag strax efter jagat andra nya mål. Så har det varit när det gäller kompisrelationer och så har det varit när det gäller partnerrelationer. Just partnerrelationer i sig är detta väldigt tydligt och jag har talat med mängder med män omkring just detta. När jakten väl är över och männen inklusive mig själv fått den partner vi jagat efter så är också en del av lusten borta. Det blir som vi mer går igång på jakten än att nå själva målet och behålla bytet. 

Det finns en trigger i att ta sig till målet.  

Jag har byggt hus och jag har fantastiska ställen att vara på. Jag har så jag klarar mig och jag kommer inte att lida någon nöd om det inte är så att jag blir sjuk på något sätt. Men ändå när jag sitter med allt detta som jag behöver så är jag ibland ändå inte riktigt nöjd. Jag känner lust för mer, bättre, snyggare, häftigare och mer eftertraktat. Jakten på att nå det perfekta. Jag blir inte riktigt nöjd och vill kämpa efter mer. 

Jag jämför och jag söker, jag drömmer och jag fantiserar. Jag söker efter mer som om jakten i sig är målet och inte själva målet. En vänner sa till mig för inte så länge sedan att han slutat med att jaga nya mål och att han insett att målet i sig är att leva i nuet och att vara tacksam för det som han har. Detta mål är evigt och verkligen svårt att nå samtidigt som han märkte att när detta blev hans mål blev också hans liv lugnare, mer harmoniskt och i balans. 

Jag antar att du som jag är lite beroende ibland av att slösurfa på internet och så särskilt på Blocket och Hemnet. Surfa och kolla runt efter drömmar. Ofta inser jag att jag efter ett tag egentligen inte behöver något mer och att jag har det ganska bra. Vad ska jag med ett nytt hus till eller ett nytt projekt? Vad ska jag med en ny pryl? Drömmar och nya mål kanske egentligen mer är ett sätt att stilla min oro och min inte nöjd faktorn. 

Så fundera ytterligare en gång vad det är du vill med de mål du sätter. Visste ska du sätta dina mål men fundera på vad dina mål är en lösning på. När detta blir klart för dig då kanske detta i sin tur kan innebära att du behöver sätta andra  ta mål. 

Det blir ingen cabriolet eller veteranbil. Det blir ingen egen strandtomt eller skogsmark. Det blir inga andra typer av jobb och en mängd  med pengar på banken. Det är inte där min lycka bor. Min lycka bor i att leva här och nu och leva i en bra balans. Min lycka är att vara tacksam för det jag har och den jag är. 

Vad är det du inte behöver och vad är det egentligen du verkligen behöver?

Idag är en dag jag är tacksam för att jag själv kan bestämma precis vad jag vill t.o.m att vara tacksam för det jag har.