Livet är och det inkluderar allt

Det är ett antal saker som fått mig den senaste tiden att särskilt reflektera. Livet och dess skörhet. 

Det första tanken är vad är det som gör att jag kommer undan så lätt? 

Jag märker hur andra drabbas runt omkring mig och har så mycket svårare och djupare saker att behöva fundera över och prövas i. Sådant som har med liv och död att göra. Plågsam smärta och rädslor som kräver mycket. Det handlar om att stå ut med den yttre och innre smärtan. Existentiella tankar och känslor blandat med kraftiga rädslor som givetvis finns inne i oss men som vi ibland hittar olika strategier för att dölja både för oss själva och andra. 

Just när vi tror oss tappar kontrollen är just kontroll det som vi definitivt i dessa situationer jagar efter. Vi jagar efter möjligheten att kontrollera något eftersom det vi vill kontroller har ett eget liv och låter sig inte förföras. 

Vad är jag då, med mina besvär och tankemönster. Vad har jag då egentligen att komma med. Simpla gamla känslor från förr som hemsöker mig i tid och otid och som påverkar min närvaro här och nu. Detta handlar inte om liv eller död. Känslan kanske var så en gång i tiden men definitivt inte nu. 

Ryck upp dig! 

Den andra tanken är att livet i sig är så förgängligt. Vi finns en stund kanske blått någon microsekund i denna jords livscykel och under den tiden kan vi stöka till det ganska smycket. Både med oss själva och den jord vi lever på. Hur blev det så här. 

Jakt på överlevnad. Jakt på trygghet. Jakt i girighetens tecken. Jakt på bekräftelse. Jakt på närhet. Jakt för att slippa vara ensamma. 

Ändå är det inte detta livet handlar om utan livet handlar om den enda simpla förmågan att lära sig att vara tacksam och leva här och nu. Hitta ett sätt att uppskatta det som pågår. Lägga ner vår egen strävan att uppnå något större och bättre och därmed stilla oss att se det vi faktiskt har. Inte sällan missar vi att uppskatta det som finns närmast oss och låter oss istället snegla på det som vi inte har. Bra, kanske du tänker det är bra att ha en strävan. Visst kan det vara så men risken finns att vi då inte öppnar ögonen för det vi faktiskt har. Tro inte, bara för att du uppnår det du strävar efter att lyckan då är gjord om du inte innan lärt dig att uppskatta det som faktiskt är. 

Jag märker hur jag behöver hitta balansen mellan vad jag vill och vad jag faktiskt har. Mina tankar för mig gärna till det jag ännu inte har istället för att uppskatta det jag faktiskt redan har. 

För den som inget har är detta ända vägen. För den som allt har finns det fortfarande en väg kvar att vandra. 

Är du nöjd?

Idag är en dag jag känner mig nöjd och tacksam. 

Slut!