Jag är

Jag skulle vilja vara. Jag har varit. Jag ville vara. Jag hoppades att jag skulle ha varit. Jag hoppas vara. 

Det handlar om oss själv. Det handlar om mig. Min historia och min framtid. Om förhoppningar och sorg. Om besvikelser och skuld. Om skam och vanära. Om lust och olust. Om känslan av makt eller att vara ett offer. Om utsatthet och kränkning.

Det handlar ofta om då eller sedan men sällan här och nu att jag är.

Frågan är därmed mer vad är jag just nu. Vad är jag? Är jag lycklig? Gör jag det jag vill? Älskar jag den jag är just nu? Är jag fin? Är jag klok? Är jag fokuserad? Är jag vacker och mysig? Är jag smart och intelligent? Är jag påhittig? Är jag dum? Är jag stressad och irriterad? Är jag klarsynt eller inskränkt? Är jag fundersam och eftertänksam? Är jag reflekterande? Är jag ilsken eller snäll? Är jag en person som kan skada andra men också skydda? Är jag snål eller givmild? Är jag hjälpsam eller utnyttjande? Är jag rätt eller fel? Är jag omvårdnaden eller självisk? Är jag glömsk eller en som lommar ihåg? Är jag känslosam eller en som inte har kontakt med mina känslor? Är jag i balans eller obalans? Är kag närvarande eller frånvarande? 

Är jag och i så fall vad just nu i denna stund? Inte vad jag var och inte vad jag skulle önska jag är utan just precis nu? 

Vi är genom att göra och vi är genom att tänka och känna. Detta betyder att om vi ändrar vad vi gör kommer det att påverka vad vi känner vilket betyder att vi är på ett nytt sätt. 

Så vad jag är, är just det jag är just nu. 

Vad är du just nu? 

Idag är en dag jag känner tacksamhet för den jag är just i denna stund oavsett om det känns bra eller mindre bra. Jag är av en anledning och der är viktiga signaler till mig. 

Mellanrummen

Det är inte då, när jag bestämt mig som oron är som störst. Det är inte då, när jag står inför fullbordat faktum som ett resultat av ett beslut. Det är inte då, när jag har en strategi för att nå mitt beslut. 

Det är när jag står mellan två lägen och saknar både strategi och beslut min oro och min tvekan är som störst. 

Rädslorna som kommer över mig. De olika valen som jag väger för och emot. Hoppet om att kanske ska situationen förändras av sig själv. Hoppet om att slippa besluta. Strategier där jag försöker ha kakan men ändå ha möjligheten att äta upp den. Tron att det finns ett rätt tillfälle någon gång men inte just nu. Oviljan att såra någon som egentligen redan blivit sårad för länge sedan. Oron över det faktum att jag inte är bättre än de som föraktat och sårat mig.

När jag forfarande saknar ett ärligt och uppriktigt beslut som kommer att leda till handling. Då är jag som mest svag och min oro är som starkast. När jag tror jag försöker att slippa möta konsekvenserna av ett beslut som egentligen redan är fattat i mina tidigare handlingar. 

Rädslan som finns inne i mig har funnits där oerhört länge. Rädslan av att bli övergiven och lämnad. Rädslan av att bli ensam och saknaden efter bekräftelse. Rädslan styr mig ovh för mig i riktningar som överraskar mig men som samtidigt känns bekanta.

Kaoset skapas i mitt mellanrum precis på samma sätt sim fet troligen gjorde för min mamma och min pappa. De befann sig i ett mellanrum hela sina liv. Var och en på sitt sätt. 

Jag ärvde detta mellanrum och förvaltade det länge. Mycket länge. 

Idag är mina mellanrum både kortare och mindre plågsamma. Idag gör jag nya val. Fortfarande kan jag se att när mellanrummen blir för långa börjar jag samtidigt känna smaken av dess effekter.  Lögnen, hemligheterna, tvivlen och hur jag väljer att försöka säkra i tron att jah kan ha kontroll.

Besväras du av mellanrummen i ditt liv?  

Idag är en dag jag känner tacksamhet över att mellanrummen blir förre och mindre. 

När vi äger situationen är all oro borta

Allt, precis allt tufft som hänt eller sådant som vi oroar oss om i framtiden har en och samma grund. 

Problemet är att vi upplever att vi inte äger situationen.

Den dagen eller under den period det hände tappade vi kontrollen och började ifrågasätta oss själva. Helt plötsligt blir det självklara inte självklart längre. Vi börjar vänja oss vid att det finns något annat än bara kärlek.  

Då förlorade vi en del av vår egen självrespekt, då när vi tappade all kontroll. 

Resten av livet har allt handla om att försöka återfå den kontroll vi tappat. Återfå en del av oss själva och den självrespekt vi inte längre känner att vi äger.

Vi kämpar och kämpar för att få åtminstone lite kontroll för att slippa känna det vi egentligen känner. Skammen. Skulden. Utsattheten. Självföraktet. 

Helvete, om jag bara för en dag kunde känna kärlek till mig själv. Helvete om jag bara för en dag kunde få bara lite kontroll. 

Jag har dövat på mitt sätt jag vet att du har dövat på ditt sätt. Vi dövar men det löser inget mer än att vi känner ännu mer efteråt. 

Ångesten. 

Ensamheten. 

Utsattheten.

Skammen. 

Skulden. 

Det blir som ett ältande och det är precis så det är. Det är ett ältande därför att vi saknar helt kontroll över den situation vi tycker att vi befinner oss i. 

Men så en dag kom det något ivägen som fick mig att haja till. Jag hade sett och hört det bra länge men först denna gång började jag att förstå. 

Länge länge har jag blivit uppmanad att släppa taget. Herre Gud släppa taget, det är ju kontroll jag vill ha inte något som är totalt okontrollerat. 

Skillnaden denna gång var att jag släppte kontrollen på det jag trodde att jag skulle kontrollera och fick kontroll på det jag kan kontrollera. 

Så det handlade om att släppa taget om det som jag länge vägrat att släppa taget från.

Från den dagen ser jag allt, precis allt på ett helt annat sätt. Jag ser mig och jag ser situationen. Jag kan känna sorg, ledsenhet, ilska och kärlek men jag lär mig att se de jag kan kontrollera och det jag inte kan kontrollera. 

När jag hittar det jag kan kontrollera blir allt lugnt. 

Då, då återfår jag det jag en gång tappade. 

Känner du igen dig? 

Idag är en dag jag känner hur viktigt det är att äga det som är mitt men inget annat.

Livslögnen håller mig kvar

Jag har en bild av mig själv om hur jag ser ut som säkert är lika gammal som när jag var tonåring eller åtminstone när jag var 30 år. Jag kan tänka mig att den bilden successivt justeras allt efter som åren går.  

Men när jag kommer till frisören, går på toaletten eller kommmer till en annan plats där det finns en spegel blir jag varje gång förvånad över hur jag ser ut, egentligen. Bilden överensstämmer inte med min egen inre bild av mig själv. 

På samma sätt är det ibland med andra saker som gäller mig. 

Jag lever ibland på olika sätt med inre lögner gällande mig själv. Lögner som för mig i olika riktningar. En del lögner känns trivsamma att ha en del andra skulle jag kunna tänka mig att vara utan. 

Jag tror en massa och jag friserar mina egna sanningar/ lögner för att det ska passa mig i stunden. Jag tror att jag är smalare än vad jag är. Jag tror att jag är öppen och rak. Jag har föreställningar om att jag är enkel att ha att göra med och att jag är en reko kille. Jag tror att jag är smart. Jag har en massa goda uppfattningar om mig själv så som jag gärna vill att andra ska se mig.

På samma gång far min tankar i helt motsatta riktningar. Jag tycker att jag inget kan och känner mig ganska osmart. Jag tycker jag är ful och har sidor som jag verkligen har svårt att ha överseende med. 

I båda riktningar skjuter mina lögner och och många av dessa handlar om något som är dåligt. Som jag känner mig så tänker jag i stunden.

Allt blir ett falsarie konstruerat för att spegla mina egna känslor och för att få mig att tro; "- Du fattar väl att det inte är något märkvärdigt med dig!?"

En del livslögner sätter sig väldigt djupt inne i mig och har en tendens att aldrig vilja lämna mig.

Låt mig räkna upp några:

- När ska de komma på mig att jag inget kan? 

- Jag tror att jag är bättre än andra.

- Vilken tur att de inte ser vem jag egentligen är.  

- Mina föräldrar var inga bra föräldrar. 

- Tänk om det kunde ha varit på ett annat sätt, så mycket bättre det då hade varit. 

Mina livslögner har bara ett syfte och det är att hålla mig kvar i där jag är och se till att jag inte förändras. 

Först när jag vågar ifrågasätta mina egna lögner och göra på ett annat sätt börjar jag att befria mig från mina bojor. 

Jag är en kärleksfull människa som gör så gott jag kan och det är tillräckligt bra i stunden. 

När jag vågar att se mig själv på detta sätt tar jag ett steg från hur jag varit van att se mig själv. Jag våga bryta gamla mönster genom att tänka, säga och känna på ett annat sätt. Jag äger mina tankar och jag äger mina känslor därför äger jag mina handlingar. 

Vilka livslögner går du och bär på? 

Idag är en dag kag känner mig tacksam att jag är en kärleksfull människa som alltid gör så gott kag kan. 

När jag inte ser mig själva förlorar jag mig själva

Jag har alltid ett val och jag gör val. Jag väljer bort mig själv eller väljer mig själv. Jag väljer att göra sådant som är bra för mig eller sådant som jag tror är bra för mig men som blir dess motsats. 

Jag väljer att se min egen del i allt som sker eller enbart fokusera på vad andra gör. När jag väljer att enbart se vad andra gör har jag också tappat kontakten med mig själv. Mitt inre jag. 

Vi gör inte alltid rätt. I själva verket kan man säga att det är svårt att alltid göra saker rätt, kanske är det rent av fantastiskt när vi gör saker rätt. Ändå är vi bestämda över att det vi gör är mer rätt än det någon annan gör, särskilt i situationer vi känner oss kränkta, överkörda, utsatta eller där vi på något annat sätt fått uppleva rädsla.

När vi sitter fast i våra egna föreställningar om vad som är rätt och fel har vi valt att inte vara öppna och se om det är något vi själva behöver förändra. Vi har valt att leva kvar i våra egna föreställningar. Detta betyder också att vi själva valt att sitta fast.

Jag behöver varje dag granska mina beslut och handlingar särskilt när det inte går som jag själv vill och önskar. Jag har alltid en del i det som sker eller hur jag hanterar konsekvenserna av det som sker. 

Sitter du fast i situationer du har svårt för att ta dig ur? 

Idag är en dag är tacksam för att jag som oftast hittar min del i det som sker. 

Lyckliga är något vi alla är- om vi väljer att vara det

Vad är? Är lycka en ny bil eller en bostad att bo i? Är lycka mat för dagen eller den där fina Prada väskan? Är lycka någon att leva med och att inte bli sjuk? 

Kanske inte.

För är det så kan ingen vara lycklig om man är sjuk, fattig, hungrig och inte har någonstans att bo. 

Kanske är lycka något helt annat och något som vi alltid har och skulle kunna känna men att vi inte har en aning om det. 

Lyckan är. Så är det. Lyckan är det som pågår just nu och det vi har omkring oss. Lyckan är hur vi väljer att se det som är och pågår just nu. Lyckan är att vara tacksam för det som finns inte det jag saknar. Så åter igen är det hur vi väljer att tänka som påverkar hur vi ska känna. Väljer jag att acceptera det jag har i denna stund jag lever här och nu som något jag är tacksam för så är jag lycklig.

Jag är tacksam för att jag kan åka till jobbet och att det finns en tunnelbana som jag har råd med som tar mig dit jag vill. Jag är tacksam för att det regnar och är lite svalare så att jag kan prova min dina jacka som jag köpte på rean ock som kag hade råd med.

Ja ni fattar.

Jag brukar i mina samtalsgruppen fråga, när vi går igenom hur läger är och om hur känslan är just precis nu i denna stund. Oftast när vi tvingas att svara vad känslan är precis i stunden så brukar det var ganska bra till att det är väldigt bra. Få tycker att det är dåligt och katastrof. Men hade jag frågat allmänt hur det är hade de sagt att det inte är riktigt bra eller rent av att det är ganska dåligt. Vi väljer gärna att adderar både oro om framtiden och bekymmer med vår historia i dessa lägen och glömmer att riktigt känna efter hur det är just nu. Ibland kan vi till och med ha svårt för att erkänna att det är bra för att känslan är ovan och andra kanske då inte förstår att vissa saker är mindre bra eller katastrof. Vi vänjer oss vid att ha det dåligt vilket betyder att vi också kan vänja oss vid att ha det bra.

Så om vi kan just här och nu tänker efter hur det känns så är det, om vi väljer, ganska bra. 

Jag behöver skapa mitt tänk på ett sätt så att kag känner mig lycklig. Tacksamhet för att leva kanske är en ynnest för den som är sjuk. För den blinde för att han kan höra och den stumme för att han kan se. 

Väljer jag däremot och formulera det som att jag skulle vilja kunna tala och jag skulle vilja kunna se blir jag ett offer eftersom det aldrig kommer att kunna hända. Samma människor men med två olika sätt att se på tillvaron. Både den blinde och den stumme kanske skulle önskar att de var fullt friska men detta försätter personerna i en omöjlig situation och skapar bara olycka.

Jag är lycklig för jag väljer att vara det.

Hur lycklig är du?

Idag är en dag jag känner tacksamhet för att jag kan förstår att det är skillnad på att göra mig lycklig och att göra mig olycklig.