Mellanrummen

Det är inte då, när jag bestämt mig som oron är som störst. Det är inte då, när jag står inför fullbordat faktum som ett resultat av ett beslut. Det är inte då, när jag har en strategi för att nå mitt beslut. 

Det är när jag står mellan två lägen och saknar både strategi och beslut min oro och min tvekan är som störst. 

Rädslorna som kommer över mig. De olika valen som jag väger för och emot. Hoppet om att kanske ska situationen förändras av sig själv. Hoppet om att slippa besluta. Strategier där jag försöker ha kakan men ändå ha möjligheten att äta upp den. Tron att det finns ett rätt tillfälle någon gång men inte just nu. Oviljan att såra någon som egentligen redan blivit sårad för länge sedan. Oron över det faktum att jag inte är bättre än de som föraktat och sårat mig.

När jag forfarande saknar ett ärligt och uppriktigt beslut som kommer att leda till handling. Då är jag som mest svag och min oro är som starkast. När jag tror jag försöker att slippa möta konsekvenserna av ett beslut som egentligen redan är fattat i mina tidigare handlingar. 

Rädslan som finns inne i mig har funnits där oerhört länge. Rädslan av att bli övergiven och lämnad. Rädslan av att bli ensam och saknaden efter bekräftelse. Rädslan styr mig ovh för mig i riktningar som överraskar mig men som samtidigt känns bekanta.

Kaoset skapas i mitt mellanrum precis på samma sätt sim fet troligen gjorde för min mamma och min pappa. De befann sig i ett mellanrum hela sina liv. Var och en på sitt sätt. 

Jag ärvde detta mellanrum och förvaltade det länge. Mycket länge. 

Idag är mina mellanrum både kortare och mindre plågsamma. Idag gör jag nya val. Fortfarande kan jag se att när mellanrummen blir för långa börjar jag samtidigt känna smaken av dess effekter.  Lögnen, hemligheterna, tvivlen och hur jag väljer att försöka säkra i tron att jah kan ha kontroll.

Besväras du av mellanrummen i ditt liv?  

Idag är en dag jag känner tacksamhet över att mellanrummen blir förre och mindre.