Min kropp, min själ, mitt jag

Min kropp är min kropp. Jag äger den. Jag äger den och det är jag själv som tar ansvar för den. Jag äger den och det är jag som bestämmer över den. Jag äger den och bestämmer vem som får inkräkta på den. Jag äger den och älskar den. Min kropp är min kropp och jag är stolt att denna kropp är just min kropp.

Men det finns stunder när jag inte väljer att älska min kropp. Stunder då jag inte älskar mig själv och stunder när jag, om inte hatar så ogillar mig själv. När jag äter så som jag ska. När jag inte respekterar mig själv. När jag söker kaos istället för balans. När jag jagar efter den bekräftelse jag tror jag saknar. Situationer som träffar känslan av brist i min egen självkänsla. I situationer jag inte känner stolthet inför.

Men ändå är det just det jag gör. Jag skapar en konflikt mellan hur jag tänker och hur jag känner omkring mig själv som leder mig bort från mig själv och hur jag egentligen vill behandla och respektera mig själv. 

För det handlar inte enbart om min kropp utan det handlar om mig själv, min själ och hur jag ibland brister i respekten till mig själv. Jag brister i att göra det som skyddar mitt eget jag. Jag brister i att balanser så att jag inte tar skamgrepp på mig själv grundat på min egen skam och skuld. Jag tror jag har vissa värderingar men låter dessa dölja andra mer djupgående värderingar byggd på känslan som jag fick som barn. Jag lärde mig att jag inte var ok, dög och kunde. Jag lärde mig att bekräfta genom att skända och utsätta. Jag lärde mig genom att inte respektera främst mig själv. Jag tog risker och var oförsiktig. Jag slarvade och var bordus, mot mig själv.

Där stod jag och skapade mitt eget kaos i viljan att både skydda och förgöra. Den min egen inre aktuella konflikt. Ur detta skapades jag och i detta fortsätter jag skapa mig själv. Skapar förutsättningar för att bevara min upplärda syn på mig själv istället för att byta till en ny mer respektfull väg. 

Det handlar om mitt varumärke både hur jag visar det för andra men även hur jag visar det för mig själv. 

Jag vet hur jag många många gånger smutsat ner mitt varumärke som på ett sätt kan uppfattas som en medveten handling.

Allt detta är jag och ur allt detta föds, allt eftersom mitt nya jag.

Det svåra är inte att det skett det svåra är mer att förlåta mig själv att det skett. 

Jag är tacksam över att jag ser vad som hänt och uppmärksam på vad jag kan göra för att läka.

Min kropp, min själ och mitt jag allt hänger ihop. 

Ett inlägg i en debatt som handlar om #metoo

en fortsättning på en tråd jag skrivit under dagen som handlar om #metoo

………………….

Första steget för att hitta den andra i en diskussion som handlar om kvinnan vs mannen handlar om att våga lyssna inte avfärda. Vi lyssnar och vi försöker förstå. Vi ställer frågor så att vi verkligen förstår för vi är intresserade av att få veta. Om det finns ett öppet klimat från båda sidor så är troligen sannolikheten stor att vi har möjlighet att lära oss lite mer av den andra. Gör vi det motsatta och enbart lyssnar på våra egna argument och vår egen tro och vår egen uppfattning kommer vi tillsammans inte att nå en högre nivå. Detta gäller oss alla oavsett vem eller vad vi representerar. På samma sätt är det i denna diskussion som vi för här omkring grunden för kampanjen #Metoo. Det handlar inte om att döda den andras argument med slagkraftiga uttalanden och dräpande kommentarer utan det handlar om att förstå. Om det är en öppen dialog vi önskar mellan könen är det också så vi var och en behöver agera. Vi bjuder båda in till samtalet med en grundsyn att båda har vettiga argument.

Om vi inte gör detta kommer vi aldrig att få veta och vi kommer att skapa grupperingar och motsättningar istället för att verka mot samma mål. För väljer vi ett hårt klimat blir det lite så som männen också gärna anklagas för att göra och vara;  arroganta, översittare och kör med härskarfasoner. Dessa beteenden är sällan kanske aldrig enbart givet mannen.

Nu åter till frågan hur förändring kan skapas när det gäller värderingar och sätt att vara som människa oavsett om vi använder begrepp som humanism eller feminist eller vad det än är som är målet. Är det ett strukturellt problem och i så fall vad ska först förändras för att förändringen ska ske hos individen. Om det en kombination av ett strukturellt problem och ett individuellt problem vem ska startar processen. Om det också är ett individuellt problem är det då enbart en part som ska förändras men inte den andra och vems ansvar är det i så fall, den som uttryckligen agerar eller den som i tystnad agerar? Övergrepp, sexuella trakasserier vad det än är av detta slag så självklart är det no no. Den som agerar på detta sätt har fullt ansvar.

Min poäng är mer vem ska starta. Någon annan eller jag själv. Om min tro är någon annan lär troligen inget hända och händer det något kan det vara så att förändringarna sker på ett sätt som inte blir mer än att någon annan ska tala om vad någon ska göra vilket ofta är svårt, se hur vi försöker med våra egna barn, de gör som vi gör sällan som vi säger vilket ibland kan vara allt för tufft att se.

Ett litet experiment.

Låt oss för en stund ta bort allt som handlar om sexuella trakasserier, våld mot kvinnor och män för den delen i en relation. Låt oss ej se förövaren eller offret. Låt oss ta bort kvinnan helt bara för en stund. Låt oss bara sen en man och en man. 

Mannen och mannen har en kärleksrelation. Var och en har sina karaktärsdrag. Var och en vet med sig att vissa värderingar är lite knäppa och vissa handlingar tokiga eller rentav dumma. En av dem kan bättre uttrycka känslor den andra kanske är mer praktiskt lagd och starkare. En lite mer hetsig och burdus den andra lite för tillåtande och undanhållande. Den ena killen gillar den andra killens burdusa och lite grovt manliga sätt den andra har det svårt i diskussioner och hittar sällan ord på det han känner. Den enas sätt är mer kraftfullt på gränsen till våldsamt medan den andras mer undergivet och låst. Båda spelar olika spel och roller. En del invanda sedans barnsben en del andra utvecklade som vuxen. Det finns saker i relationen som gör den icke balanserad.

Båda inser att relationen är svår, den ena mer än den andra. Vem har största ansvaret att förbättra relationen?

Den burdusa mannen eller den mer undergivna mannen? 

Det är mer lätt att fatta tycke för den som är undergiven. Det är som vi gärna vill försvara den som är i underläge medan den som har ett burdust sätt får sansa sig och förändra sig. 

I en relation vilken den än egentligen är känns det rimligt att båda har eget ansvar för sitt eget sätt att vara och både två när det gäller att var mot den andra och mot sig själv. Samtidigt har båda var och en ansvar för relationen fritt från detta. Låter detta rimligt? Om inte hur ser ni på detta och vilken ordning borde det i så fall vara?

Om vi känner oss överens om att det är bådas ansvar och att var och en har en del som den själv behöver ta tag i så visst ökar förutsättningarna att de tillsammans också kan få en relation som kan ha förutsättningar att fungera bättre. Var och en behöver ta sitt lilla steg för att hitta en gemensam väg, inte bara den ena eller den andra. Värderingar, förhållningssätt och en större ödmjukhet både i relationen med den andra men också med sig själv.

När det gäller en kvinna och en man och när det gäller att en kvinna inte ska behöva känna sig hotad i någon situation ställer det en massa krav både på mannen och på kvinnan. Mannen att sluta men handlingarna men också söka finna andra sätt att tänka, känna och agera. Männen behöver se över sina egna värderingar och sina egen syn på kvinnan. Männen behöver reflektera och hitta ett nytt jag där mannen slipper att agera på sina rädsla rutinmässigt på ett kanske manligt sätt vad det nu är. Mannen behöver göra ett eget arbete och detta arbete börjar med mig eftersom jag är man och representerar manligheten och vad jag kan göra som smittar av sig på mina barn min sambo och mina arbetskamrater. Hur jag är förändrar också min omgivning. På samma sätt är det rimligt att även kvinnan gör, ser över sin rollkaraktär och se över sitt sätt, sina värderingar, sina känslor, tankar och handlingar. Vad kvinnan gör kommer att smitta av sig på andra, hennes barn, hennes man, vänner  och arbetskamrater. Var och en har ett eget arbete att göra om vi tillsammans ska kunna skapa en bättre värld där vi bättre förstår och är i bättre harmoni med oss själva och i relation med andra.

Jag tar mitt steg och du får ta ditt eget steg. Mina hundra procent och dina hundra procent men våra varsina 50 procent i relationen vilken den än är vi har.

Det blev ett blogginlägg istället för en kommentar på facebook i en tråd jag varit lite aktiv i.

Min förhoppning är inte att förbättra världen idag men ge mig själv lite bättre perspektiv i vad jag tänker och tycker och hur jag själv vill agera. Alla har vi svarta sidor och jag gör vad jag kan för att bleka den sidan i mig lite mer åt grått för att kanske i vissa delar rent av se att de glänser i vitt.

Tack!

Saknad en längtan som kan låsa oss för evigt

Pojkar som aldrig blivit sedda av sin pappor eller känner att de inte fått kärlek av sin mamma. Flickor som inte blivit bekräftade av sin pappa eller hittat en bra relation med sin mamma. Pojkar som fortsätter jagar bekräftelse och försöker bli sedd resten av sitt liv. Flickor som söker sin pappas kärlek i alla killar de söker. Mammor och pappor som är saknade och som vi för evigt göra upp med på ett eller annat sätt. 

Men det kan även vara pojkar och flickor som tidigt och plötsligt mött det gränslösa, oförklarliga och hemska och inte riktigt därefter repat sig.

Vi söker det vi inte fått eller ständigt saknat antingen kärleken som vi aldrig mött eller frågor som vi aldrig fått svar på. 

Längtan efter något som troligen aldrig kommer att infrias. Längtan efter något som håller oss fast i ett grepp hårt och nästan omöjligt att ta sig ur. 

Men vem håller oss egentligen fast?

Det vi upplevt har vi upplevt och det vi direkt utsatts för har vi utsatts för där av inget tvivel. Men sedan då? Troligen hör allt detta till historien även det som kan ha hänt i går. 

Vi väljer sedan som vuxna att plåga oss med minnen av det som aldrig infriades eller den utsatthet vi då kände. En plåga som kanske är mycket mer värre eller i alla fall lika stor som det som hänt. Vi ägnar resten av vårt liv att skapa kaos och misslyckanden eller tar till oss tydliga karaktärsdrag som blir vår egen plåga. 

Som vuxna har vi alltid ett val. Vi kan förlåta både oss själva oss andra och vi kan be om ursäkt för det vi själva gjort. Vi har alltid möjlighet att göra ett nytt val. Ett av dessa val kan vara att sluta välja att fortsätta plåga oss själva. 

Nej det handlar inte om att glömma eller att förringa utan det handlar om att skapa den energi och de förutsättningar som behövs för att vi själva ska ha ett bra liv. Det handlar om att våga acceptera att det som skett eller inte skett faktiskt har skett och just detta kan vi inte göra något åt. Det tillhör vår historia och enbart det. 

Vad livet sedan därefter blir, när historien än skedde, handlar om att hitta ett sätt att förhålla mig till det som skett. Jag glömde betala parkeringsavgiften och fick därför en böter. Allt detta har skett och jag kan inte på ett ärligt sätt förändra den historien däremot kan jag acceptera vad som skett och betala bötern just för att få ur känslan i min kropp. Jag betalar alltid en böter så snabbt jag någonsin kan för sedan är den glömd och hanterad. Och nej jag menar inte att saken är att jämföra med vårt personliga lidande men jag menar att hur vi väljer att acceptera det som ändå skett underlättar hur vi förhåller oss till detta under resten av vårt liv. 

Kanske kan vi till och med bli tacksamma över sådant som hänt i vår historia eftersom det i slutet ändå berikat vårt liv med erfarenheter och behovet av att hantera våra tankar och känslor för att skapa en större balans i oss själva. Vi är den vi är av en anledning och det är summan av våra erfarenheter som gör oss till den vi är idag. Summan av händelser och summan av reflektioner.

Jag har själv en stor börda som jag burit på under mitt liv, uppdelad i olika småbördor. En del har jag lyckats befria mig ifrån en del jobbar jag på att frigöra. Jag inser att så länge jag låter mina tankar och känslor upptas av saker jag gjort eller saker andra gjort kommer detta att störa mitt fokus och möjligheter att hela mitt eget liv. 

Det kommer ingen upprättelse och det kommer inga förklaringar. Det kommer inga ursäkter och svar på mina frågor. Hur mycket jag än önskar kommer det aldrig att infinna sig något så som jag vill ha det för jag kommer aldrig att bli nöjd. 

Lika bra att ta tag i det själv. 

Hur vill du skapa ditt liv från och med nu?

Idag är en dag jag inser att om det ska bli något gjort behöver jag själv ta i det.

En sak är säkert- inget kommer att hända

Detta är exempel på saker många av oss söker på olika sätt och som kan göra oss besatta:

- bli älskad

- bli förlåten 

- slippa skuld

- slippa skam

- behovet av hämnd 

- få en ursäkt 

- få en förklaring 

Vi har en ide' om vad som behövs för att vi ska må bra, komma ur vår sorg eller bli glada och nöjda igen. Vi har idéer om upprättelse och att få det där som ska göra att vi kan börja leva igen. 

Bara vi får det vi så bestämt känner att vi behöver, då, då blir allt bra igen. Då ska allt vända och vi ska hitta det liv som vi så länge gått och väntat på.

Problemet är, problemet är att detta något aldrig kommer att hända. Det vi är besatta av kommer aldrig att hända. Vi kommer aldrig att få den upprättelsen vi tror att vi behöver så att vi blir nöjda. Vi kommer aldrig att bli nöjda. Är det inte det ena så är det det andra som krävs för att vi ska vända och förändra vårt liv. Vi kommer aldrig att bli nöjda så länge vi tänker med gamla tankar.

Länge har vi byggt upp vårt liv på just saknaden av våra föräldrars kärlek, upprättelsen i övergreppet och kränkningen, förklaringar och önskan om att få en ursäkt. Vi har byggt upp vårt liv på en rädsla som inte bara så där kan förändras. Hur skulle det bli om vi helt plötsligt fick det som vi så länge begärt och önskat? Skulle vi bara så där byta fot och allt skulle bli bra igen? 

Det är så lätt att bygga upp sitt eget liv på ursäkter och krav som någon annan ska göra. Det är så lätt att göra sig själv till ett offer för då behöver vi inte jag själv ta ansvar. Då är det någon annan som ska göra jobbet, inte jag. Det går till och med att bygga upp hela sitt liv på detta sätt att tänka. Det är någon annans fel. 

Inget, absolut inget kommer att hända. Inget kommer att hända förrän den dag jag väljer att ta hem alla mina önskningar och all min besatthet. Inget kommer att hända förrän jag börjar ta mitt eget ansvar över mitt eget liv och hitta den väg och det liv jag själv vill leva. Ingen kommer att göra det åt mig. Ingen mer än jag själv. Jag behöver byta mitt gamla tänk till ett nytt tänk. 

När vi kommit så långt och börjat fatta detta så är vi på väg. Då har vi hittat vår egen väg fram.

Du kan fortsätta att kräva att någon annan ska göra något så att du kan börja leva ditt liv. Jag är rädd för och väldigt övertygad om att inget kommer att hända mer än att du hjälper dig själv att cementera dig dig själv djupare i det du vill ifrån. 

Sitter du fast? Känner du igen dig? 

Idag är en dag jag inser att jag behöver ta hand om allt skit jag själv bär på.