Bloggen har flyttat till samtalforallablog.wordpress.com

söndag 31 december 2017

2018 är ditt och mitt år

Just detta år är vårt år. Året är vårt och allt är möjligt.

Året är helt obrukat och har inga hinder heller någon historia.

Vi har alla chans att göra precis vad vi vill och inget kan hindra oss. 

Det som kändes svårt rent av omöjligt då är inget hinder längre. Vägen är öppen och om det är något som hindrar är det enbart våra tankar och känslor som åter igen spökar. 

Just precis där vi kommer att stå i året finns inget då och inget sedan. Just precis då finns det bara nu.

Och när det är nu är allt utan krav, känslor från förr eller oro för det som ännu inte hänt. 

Det som hände då den där gången, ja du vet, har inte längre någon betydelse. Vi är stora nu och vi bestämmer själv över våra liv och då vet vi att vi kan allt, är värd allt och har allt. 

Egentligen behöver vi inget mer än det som vi redan har. För vi har allt. Allt det vi behöver för allt det vi vill just år 2018.

Avundsjuka, svartsjuka, girighet, skam och skuld, allt är borta och skapar energi till nytt och det vi önskar. 

Vi vet att befrielsen kommer när vi vågar förlåta och erkänna vår skuld. Vi vet att vi blir fria när vi gottgör sådant vi gjort.

Detta år är vårt år, ditt och mitt år. 

Gott Nytt År på oss alla! Vårt goda år.

lördag 30 december 2017

Vilket år, vilket år

Det här året har jag lärt mig en mängd saker både intellektuellt och känslomässigt. Jag har lärt mig mycket mer om mig själv än vad jag någonsin kunnat ana. 

Om det bara varit fantastiskt, nej inte alls men sammantaget väldigt bra. Ja enastående. 

Jag vet att jag har mycket kvar att lära men jag lär mig varje dag att förstå att det som sker under året är livet. Svart och vitt. Trist och roligt. Häftigt och långtråkigt. Kärleksfullt och skrämmande. Närmande och distans. Erfarenheter och total glömska. Gjort bort mig men också varit väldigt skärpt. Känt att jag har en massa erfarenheter och kunskap men också att jag behöver lära mig mer. Ödmjuk i det som sker och till andra människor fylld av respekt men ibland tappat konceptet och inte lyssnat och kört över. Känt mig balanserad och trygg men ibland obalanserad och känt av ilskan i mig. Bjuder till och känner att jag kan ge hur mycket som helst ibland snål och håller inne med allt. 

Med andra ord mitt liv detta år. Vilket år. 

Jag fortsätter öva på att hantera mina speciella karaktärsdrag och jag försöker att hantera sådant som fortfarande spökar i min historia. Människor som svikit mig. Människor som bara blir tysta. Människor som inte respekterar mig. Människor som tror att jag är gjord av stål. Människor som mobbar och föraktar mig. Människor som ....

Jag vet och mitt intellekt vet att det handlar inte längre om dessa människor det handlar om mig. Det handlar om min förmåga att släppa historien även om den inträffade igår. Det handlar för mig att alltid komma ihåg att oro och ältande för mig bort från det som händer här och nu. Och är jag inte här och nu missar det liv som pågår för just mig.  

Kärlek till mig själv hur förbannat svårt kan det vara. Puss på mig.

Jag har tendens att ibland fastna i min egen skuld och mitt eget ansvar och i vissa stunder ta på mig hela skulden eller skammen. Inte utåt men inåt. Jag har en innre strid som kämpar mellan förövarens styrka och offrets utsatthet. 

Nej jag är inte alltid mild, snäll och mjuk. Jag har mina sidor som jag ibland har svårt att undvika även när jag ser det pågå. Jag är butter och visar en sida utåt jag verkligen inte behöver visa men den tränger sig på lite då och då. 

Men jag vet och jag ser att jag också kan vara precis tvärt om, mjuk, tillåtande, glad och tillåtande. Då trivs jag och ser att jag kommit en bra bit. 

Detta år har det hänt en del riktigt viktiga saker bland annat kan jag känna att relationer som jag tidigare riktigt saknat och själv historiskt förstört, det senaste året sakta sakta kommer tillbaka till något starkare och mjukare. Ett steg i taget.

Jag upplever att mina två yrkesroller utvecklas på ett sätt som förvånar mig. Jag kan känna att jag känner en trygghet och en säkerhet som kommit genom att jag valt att inte forcera utan att jag tagit det lugnt och litat på att jag kan och att det jag behöver kommer till mig när tiden är mogen. Varken tidigare eller senare.

Jag gör ständigt fel men jag gör också en massa rätt. Jag tror att jag gör mer rätt än fel nu för tiden. Men jag har respekt till att det ibland kan bli fel och då får jag lösa det när det sker. Idag är jag inte rädd  om det blir fel och det verkar som oftast nu förtiden inte bli fel, kanske just därför. 

Varje år gör jag mitt bokslut för att stämma av hur året har varit och hitta min egen summering. När jag gör en samlad bild upptäcker jag en mängd saker som jag glömt bort och jag får en känsla av att det varje år sker en utveckling som jag i stunden har svårt att fånga. 

Varje år gör jag samtidigt en plan för vad jag önskar ska hända det kommande året. Jag sätter inte planer men jag formulerar mål för mig som handlar om känslor och tankar som jag önskar ska inträffa men även handlingar och sätt att vara under året. Bara genom att formulera dessa och läsa dessa högt för mig själv några gånger under året får mig att påminnas vad jag vill. 

Jag är tacksam för det arbete som jag gör och den utveckling jag ser. Jag är tacksam för det som kommer till mig och den kärlek jag bär på inne i mig själv. 

Kärlek till mig, kärlek till er. Kärlek till alla, även de som jag i mina sämsta stunder inte unnar något. 

För jag vet att det är förlåtelse och gottgörelse som får mig själv att växa genom kärleken inom mig själv. 

torsdag 28 december 2017

Samverkan med andra innebär överenskommelse

En del överenskommelser skrivas ned på papper och undertecknas bara för att säkra vad som bestämts. Många överenskommelser kan ske muntligt, egentligen alla.

Men det finns överenskommelser som de flesta har inom sig som inte finns nedtecknat eller som formellt bekräftats  genom ett handslag. 

De jag tänker på är överenskommelser som sker via kultur, religion, seder och bruk, moral och etik, allmän hävd, gentlemens agreement eller på annat sätt. Regler som finns där och som vi bara lärt oss. 

Går vi in i kyrkan tar vi män som oftast av oss hatten eller vår mössa. När vi ätit klart ligger båda besticken på höger sida, på tallriken. Vi säger hej och hej då när vi kommer och går. Män slår inte kvinnor. Vi tackar när vi får något. Saker vi lovar håller vi. Vi håller upp dörren för den som kommer efter oss. Vi skräpar inte ner i naturen. Vi går till höger när vi möts.

Reglerna som jag nämnt är de jag kunde komma på just nu. I andra länder och kulturer ser det ut på annat sätt. En del är lika en del är verkligen olika. Vissa självklara regler saknas helt på vissa platser andra kan var och en uppleva som väldigt konstiga. 

Men det finns alltid regler på ett eller annat sätt. Reglerna är till för att vi ska kunna samverka och ta vissa saker för givet vid våra olika möten. 

Men det finns situationer när reglerna som existerar inte följs som då skapar förvirring, besvikelser och rädslor. Människor som ljuger och inte håller överenskommelser. Människor som dödar andra människor, själ eller på annat sätt skapar oro, rädslor och förvirring. Lån som aldrig betalas tillbaka. Människor som använder våld mot andra,  själ eller på annat sätt utsätter andra för stor fara. Människor som utnyttjar andra människor på ett sätt som inte är överenskommet. 

Men det finns mer subtila och raffinerade sätt där vi inom oss själva har både synpunkter och krav om att den andra ska vara på ett särskilt sätt utan att vi inte direkt uttalat det. Det finns situationer vi till och med tror att den andra är tankeläsaren.

#metoo är ett annat exempel på där vi främst män men även kvinnor inte riktigt fattat vilka regler som gäller eller snarare vi har tagit till oss regler som egentligen gick i graven för mycket länge sedan. Ofredande, respektlöshet, övergrepp och att ta saker för givet. Utsätta män eller kvinnor för våld, kränkande behandling, orättvisa och t.ex ojämlik behandling är aldrig ok oavsett hur vi uppfattat situationen. Det behövs en överenskommelse och där har vi missat något. Vi har inte fattat att reglerna förändrats eller aldrig funnits.

Jag har gjort saker där reglerna varit givna men jag har också gjort saker där jag utnyttjat en position eller utsatt andra för saker som inte varit överenskomna. Det har aldrig varit ok. Detta gäller givetvis även relationen mellan föräldrar och barn. 

Vad vill jag då komma till? Jo det är viktigt att jag inser att i en överenskommelse så äger jag hela situationen som när jag är förälder där den andra parten är helt beroende av mig eller i andra direkt utsatta situationer som överfall eller hotsistuationer. Men i de flesta andra vuxna situationer är jag själv enbart ansvarig för min egen del. Är jag en förövare då utsätter jag inte och är jag ett offer spelar jag inte ut det registret. Jag utnyttjar inte min position som man eller kvinna. Just den senare är viktigt att komma ihåg för båda parter. 

Vi spelar ibland ut hela vårt register både som man och som kvinna. Den våldsamma, den sköra, den kärlekskranka eller förföraren, den hjälplösa eller hjälparen, den dramatiska eller den subtila. Vi har sedan vi var barn lärt oss olika knep för att lyckas få det vi vill ha. På bra och på ett gott sätt eller på ett mindre bra sätt där jag utnyttjar en situation. Som vuxen har jag däremot en mängd val jag kan göra. Val som stödjer en överenskommelse eller som går den emot.  

Jag inser att jag alltid är en del av överenskommelsen men jag är för det mesta inte hela överenskommelsen. 




onsdag 27 december 2017

När jag tappar kontroll, inte släpper kontroll

Igår var jag på dåligt humör. Jo jag var sur och bestämd och hade svårt att släppa taget. Jag förstod tidigt att det låg hos mig men jag hade svårt att släppa det jag höll fast vid. Första gången gick det bra men andra gången blev jag fast i mitt beteende. 

Jag känner igen det sedan tidigare just känslan av att fastna i ett av mina beteenden och mitt humör och inte riktigt komma ur det tillräckligt snabbt.

Vad som startade det, vet jag. I vissa situationer när jag känner mig begränsad och inte respekterad får jag ett så stark behov av att sätta gränser för att markera att det som sker inte är ok. Frustrationen är så stark och så levande att jag ibland blir besatt av den. Det blir som om gamla oförrätter och begränsningar åter igen väcks till liv som det var när jag inte fick bestämma själv utan, främst mina far bestämde med sitt beteende. På samma sätt som jag nu gör i dessa stunder. Jag vill inte kalla det övergrepp men något åt det hållet. Jag kände mig inlåst i ett hörn av det beteende han representerade. 

Denna gång handlade det om att jag ogillar att en kamera i tid och otid ska föreviga situationer i värsta turiststil och jag måste vara en del av detta. Tramsigt kanske ni tycker och så tyckte min sambo med. Nej hon sa inte tramsigt utan att jag var känslig. Allt för känslig och ja jag var känslig men det var viktigt för mig att vara känslig. För det är just det jag blir, känslig, påverkad och berörd. Men jag behöver verkligen inte agera på det som jag ibland gör.

Jag önskar att jag bara kan säga visst vi tar en bild. Visst vi tar en bild till. Aha nu är jag med på film. Ja självklart kan jag hälsa till den som är i andra ändan i ett Skype samtal. 

Men det finns stunder jag verkligen inte gillar det samtidigt som jag inte gillar mitt utåtagerande sätt. Det blir en konflikt i mig att både vara berövad och försöka slippa och sedan bli förövare i min reaktion. 

Men jag lär mig och jag tränar. Jag hittar bra medelvägar och jag hittar möjligheten både att be om ursäkt och att förlåta både mig själv och andra. 

Bara att formulera denna historien är ett sätt att se det klarare och att se både orsak och sammanhang. Det blir uppvaknande och det blir en träning. Ju mer jag känner mig själv och kan accepter den jag är desto mer förändras jag till den person jag önskar vara. 

Så när jag vågar släppa min egen kontroll  skapas något nytt. När jag kontrollerar hålls jag kvar.

Ett steg i taget. Ett steg i taget.

måndag 25 december 2017

Tänk om sanningen enbart är en illusion

Jag lever i tron att det jag ser, det jag känner och hör är min sanning. Jag skapar mig en uppfattning om att det finns en sanning som är min egen sanning kanske även en sanning för andra. Jag lär mig att finns det en sanning så har jag kontroll. Hittar jag inte sanningen jagar jag den tills jag hittar den. Jag avkräver sanningen av andra allt för att få den önskade kontrollen. Jag lever som om jag är övertygad om att det finns en sanning och jag försöker gärna få andra att förstå att min sanning är själva sanningen. 

Denna jakt har haft en tendens att tära mig. Jag vet inte hur många gånger jag varit i konflikt med andra just omkring detta. Ibland väldigt aggresssivt när jag mött andra, som på samma sätt som jag burit på sin sanning, där båda kämpat om att ta förstaplatsen.

När jag var tonåring jagade jag sanningen över min historia och mina föräldrars liv. Sanningar som skulle ge klarhet och skulle räta ut mina egna frågetecken. Saker som jag hade hört eller sådant som antytts. Varför och vad? Vad kände ni? Vad gjorde ni? Var jag älskad? Ville ni ha mig? Varför tog du inte hand om mamma? Varför var du otrogen? Varför drack du pappa? Varför tog du inte hand om dig själv mamma? Lämnade ni mig när jag var barn? Varför älskade ni mig inte? Varför skilde du dig inte? Frågor som jag aldrig fick svar på. Mamma dog i tidigt i sorg och pappa dog 20 år senare arg, sjuk och bitter. 

Mina föräldrar hann dö innan jag på riktigt fattade hur allt egentligen förhöll sig. Idag känns det bra att ha förlåtit dom på samma sätt som jag insett att jag varit tvungen att be om ursäkt för mitt eget beteende. 

Jag måste ha varit odräglig i många stunder och på många sätt. Jag är än idag medveten om att jag fortfarande kan hamna i denna kontrolljakt.

Flera år efter att mina föräldrar avlidit insåg jag att det egentligen var ganska oviktigt att få svar på mina frågor. Frågorna var bara till för att låta mig själv fortsätta leva kvar i känslor av oro och saknad. Frågorna var bara ett sätt för mig att fortsätta leva kvar i föreställningar som jag själv skapat. Föreställningar som blev mina egna sanningar. 

Så länge jag jagar svar och det inte handlar om positiv nyfikenhet till omvärlden och kunskapen i sig, är den bara till för att hålla mig kvar i gamla negativa känslor från förr. 

Denna sanningen är kanske den viktigaste sanningen av alla. Allt annat är kanske en illusion som jag behöver sortera och vara uppmärksam på. 

Sanningen är bara min och kanske inte ens viktig. 

lördag 23 december 2017

Denna helg är en helg jag själv väljer hur den ska bli

När jag var tonåring kunde jag känna att jag verkligen inte ville fira jul hemma längre. Jag hade känt det mycket länge att julen kändes väldigt pressad och att jag visste vad som skulle hända. Tristess och bråk. Pappa somnade ensam på sitt rum i ruset av vin och mamma skulle leva ut att hon var ett offer. Jag verkligen hatade det och hade ingen makt att förändra vad som pågick. Jag kunde inte förändra mina föräldrar, något som jag då försökt hela mitt liv. Båda bar på sorg och levde ut att de var olyckliga. Något som jag var på väg att ärva.

Ofta sökte jag mig från hemmet för att slippa se vad som pågick även så på julen, de sista åren innan jag flyttade hemifrån. Genom kyrkan hade jag fått reda på att människor var ensamma under julen och att det fanns olika arrangemang för att skapa alternativ. Människor som var ensamma av olika anledningar och människor som inte  hade någonstans att gå. På 70-talet skapades det något som hette alternativ- jul. Jul som skulle vara ett alternativ till ensamhet men också ett alternativ till den mer kommersialiserade julen. 

Jag blev under några jular en del av detta och det var kanske i samband med dessa jular jag började att känna att just detta att arbeta volontärt blev viktigt i mitt liv. Arbetet blev att ge men jag insåg att alternativet också blev att jag själv fick. Jag fick gemenskap och jag slapp bråk och tristess. Jag slapp hemmets juldrama. 

Jag upplevde redan då att livet var ganska ensamt och att mycket jag gjorde var sådant jag gjorde själv. Julen med familjen var ensamt och jag ville hitta alternativ där jag slapp känslan av ensamhet. Att hjälpa andra blev en del av att hantera detta och för en stund slippa känna känslan av ensamhet.  De jag mötte var än mer ensamma än jag själva och just då lättade det lite i min egen ensamhet. Jag mötte ett sammanhang och jag kände gemenskap. 

Vi har alltid ett val. Mina föräldrar hade var och en ett val och jag och min syster vi hade var och en ett val. Vi hade möjlighet att välja för att förändra sådant som vi inte trivdes med. Valet att inte förändra eller valet att förändra till något annat. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde men hittade inte de nya vägar de kanske skulle behöva hitta. De var kvar, var och en på sitt sätt i något som troligen var tryggt eller mindre läskigt än förändringen i sig. Jag gjorde val eftersom jag inte ville vara kvar i det jag levt i under många år som barn. 

Så här drygt 40 år senare märker jag att jag, som mina föräldrar hittat mina invanda spår som inte alltid leder mig rätt men som jag ändå låter mig åka i. Jag har mina rädslor och min trygghet som jag klamrar mig fast vid. Allt ska vara som det alltid varit. Inget ska förändras. Nu är jag i samma eller i liknande låsta positioner. Jag är mindre benägen att bryta mig loss ur min egen tristess. Livet har utvecklat sig i en viss riktning och det är bara jag själv som kan ta mig därifrån eller välja att stanna kvar.

Nu är det jul, i morgon är det julafton och vi överger julen för att helt förutsättningslöst utan en plan fira jul någon annanstan i världen. Vi känner ingen utan det blir som det blir. Resan är julklappen och allt kan hända. Nu är det som när jag var tonåring, vi bryter en linje för att hitta en annan väg. Hitta ett alternativ. Hitta en gemenskap. 

Våga välj något annat denna jul. Våga välj ett alternativ. Julen är en helg som andra helger det är jag själv som väljer hur helgen ska bli. Jag väljer om den ska levas själv eller i gemenskap. Jag väljer om det ska bli en bra helg eller inte. Jag gör val och jag skördar resultat. 

En God Jul på er alla! 

Ta hand om er var och en där ute. 

torsdag 14 december 2017

Ilska- en speglad frustration

Först de senaste åren har jag i mig själv klarat av att identifierat att jag är en ilsk jäkel som ibland låter min egen frustration och min egen rädsla gå ut över andra. 

Frustrationen har skapat mer frustration och definitivt skuld. Ingen ska behöva bli utsatt för den energi ilskan innehåller, inte ens jag. 

Ilskan/ frustrationen är gammal, mycket gammal och jag är inte säker på att den från början skapades i mig själv utan jag fick den som ett arv. Ett arv som jag senare blev duktig på att förvalta. 

Min pappa var ilsk och min mamma och vi barn blev offren. Vi lärde oss att bli medberoende i att förhålla oss till den ilskan. 

För det var ilska och den var både kraftig och plötslig. Ilskan gjorde mig då både som ett offer och att känna sig undergiven av men den födde samtidigt egen ilska över att min far gjorde min mamma till ett offer. För då uppfattade jag det som att det enbart var hans fel eftersom han levde ut hela förövarregistret och min mamma blev utsatt. Vi barn blev också utsatta men jag såg det inte så då utan jag såg hur min mamma led. 

Idag sitter jag kvar med ilskan i mitt knä och vet inte i stunder vad jag ska göra med den. Jag bär troligen på liknande frustration och liknande skuld som min pappa som i sin tur ärvt den från sin far, min farfar. På samma sätt som min mamma ärvde sin känsla av offer från sin mamma, min mormor. 

Min egen frustration kan jag mer och mer känna föds från stress och brist på kontroll, kontroll på ett sätt som jag definitivt inte behöver men ändå jagar efter. 

Kontrollen och stressen kan jag förändra för att inte föda ny energi för min ilska. Men vad är egentligen orsaken idag nu när jag är vuxen? 

Ilskan är, så som jag ser det just nu min spegling av mig själv av att jag försatt mig  i en situation som jag känner ansvar för men samtidigt inte kan hantera. Jag tycker att jag ska vara på ett sätt men känslomässigt är jag varken där eller på det sätt jag önskar att jag bör var och det skapar frustration och känslan av att jag försatt mig i ett hörn och det finna bara en väg ut och det är att agera ilska. Det är som att hoppa frivilligt ut från ett stup och efter ett tag på väg ner i fallet upptäcka vilka konsekvenser fallet kommer att få men inte på något sätt kunna göra något åt det. Rädslan i form av ilska är det enda som finns kvar. En utdragen frustration av ett dåligt val. 

Har du koll på din frustration och ilska? 

Idag är en dag jag är tacksam för att jag åter igen hittat några nya nycklar och dörrar att öppna. 

onsdag 13 december 2017

Jag vet att det är den enda vägen men ack så svårt

Kanske är det så oavsett vilken historia jag än bär på att när jag lärt mig att acceptera mig själv precis så som jag är i stunden ökar samtidigt möjligheten att bli den jag önskar vara. Det är som om jag behöver hitta min egen startplatta.

Jag har historiskt gärna försökt visa utåt vem jag vill uppfattas vara. En bild som inte alltid överensstämt med den jag egentligen i stunden var. Det har på något sätt känts som jag inte varit sann. Problemet med detta är att jag själv ibland trott att jag enbart varit den ljusa fina ärliga sidan samtidigt som jag levt med ett mörker som givit mig både skuld och skam. Jag var definitivt medveten om att jag ibland var oärlig men sällan medveten om att jag också var oärlig mot mig själv. 

Denna tudelning gjorde att jag skapade en ständigt pågående konflikt i mig själv. Stressen att visa den ljusa sidan och samtidigt dölja den mörka sidan som jag definitivt visste fanns. 

Jag levde ett hemligt liv på många sätt. Hemligt genom att jag inte visade hela mig. Hemligt genom att jag till och med för mig själv försökte dölja vem jag var. Hemligt genom att jag var oärlig och inte genuin i den jag var.

Jag hade en ständig pågående stress som gjorde mig irriterad, ouppmärksam och ointressant. 

Först när jag insåg vad som höll på att hända eller som verkligen pågick och jag brutalt av min omgivning blev påkommen, först då kom befrielsen och jag fick chans att sakta sakta varva ned. Jag skulle vilja påstå att de 13 år som nu gått har varit väl satsad tid och kanske inte förrän nu börjar jag hitta ett nytt mod.  Vissa rester lever kvar där jag inte är säker på om det är rester av min stress och mina egna hemlighet eller om det är sådant som ligger betydligt längre tillbaka. Oavsett tycker jag att lugnet sakta sakta kommer över mig, det där lugnt som enklast kan beskrivas som när havet stillat sig efter en storm och nu ligger spegelblank med enstaka vindpustar eller en och annan fågel som krusar ytan.

Stressen gjorde mig arg, ilskan gjorde mig odräglig, humöret fick andra lida för inte minst jag själv. Det var inte ok även fast jag vet att jag även då gjorde så gott jag kunde. 

Svårast idag är att ändå i allt detta förlåta mig själv och mina handlingar. Jag försöker påminna mig att innerst där inne är jag och har varit den där lilla killen som växte upp med sin historia och att det både då och nu finns ett gott hjärta i honom. 

Det finns en tacksamhet i att någonstans inse att trots att saker och handlingar inte är ok att det ändå går att förlåta och att förlåtelsen i sig är själva läkningen för alla, även för den som blivit utsatt.

Jag vet att det kan ta lång tid att inse detta, kanske ett helt liv. Men när vi insett denna möjlighet känns det som det mest självklara.

Jag erkänner att jag inte fullt ut i alla stunder är där. 

måndag 11 december 2017

När jag tappar ord

Det har varit glest med bloggen ett bra tag nu. Jag har inte riktigt hittat den rätta känslan och de rätta orden. Det är som jag sugit ut mängder ur mig själv men ibland glömt att tanka mig själv med nytt. Utan energi står allt still.

Det känna som jag behövt den där pausen som jag ibland talar om. Pausen att reflektera och pausen att hämta hem mig själv. 

Jag har möte i en mansgrupp en gång i månaden. Vi är vänner som valt att träffas för att hjälpa oss själva var och en att hitta bra balans i livet och att skapa ett bra liv. Jag brukar säga när jag ska förklara vad det är för typ av grupp jag är med i genom att säga att vi inte snackar hockey och fotboll, vi snackar känslor. 

I denna grupp kom det senast upp känsliga saker både för mig och för flera andra. Vi jobbar med fokusområden som vi själva bestämmer över vilka det ska vara och en del av dessa områden är saker som ibland befinner sig lite utanför vår egen komfortzon. 

Senast kom det upp ämnen som var känsligt och meningen är, när vi jobbar med dessa områden att vi inte bara ska lyssna och glida med utan även kunna ställa bra frågor så att var och en kan känna att vi kommer vidare. Frågor som knuffar till oss lite men med kärlek, omtanke och goda avsikter. Gränsen är svår och inte alltid lätt. 

Denna gång tog jag upp om mitt eget fokusområde som gällde min egen frustration och ilska som jag inte trivs med. Frågan är känslig för mig men jag vill vidare. Under kvällen och vid ett speciellt tillfälle kände jag att jag blev väldigt ifrågasatt och hade en känsla av att jag blev påhoppad med saker som inte kändes relevanta och som helt avvek från ämnet. När det pågick som mest kunde jag utifrån se mig själv att jag fullständigt tappade ord och argument. Jag blev fryst och varje försök att leda ämnet rätt gjorde situationen än mer komplicerad.

Jag gick från detta möte och kände mig själv tilltufsad både i vad som hänt och min egen känsla av att jag inte riktigt lyckades reda ut stormen. 

Så här någon vecka efteråt och efter en del egen reflektion märker jag hur jag ibland låter andra hugga på mig och beter sig utan att jag kraftfullt säger ifrån. Något som jag vet har sin egen historia. 

Jag kan säga ifrån rent allmänt men det finns situationer där jag på något sätt hamnar i ett mentalt underläge och där det ibland tydligt eller obemärkt får mig att fastna. 

Nästa gång kommer jag att ta upp just denna fråga och markera vad som är ok och vad som inte är ok för min egen del. 

Kan du ibland känna att du tappar ord och inte förmår att agera även fast du intellektuellt vet att du borde? 

Idag är jag tacksam för att jag mer och mer har förmåga att reflektera och föra mig själv i en mer balanseras riktning.