Jag vet att det är den enda vägen men ack så svårt

Kanske är det så oavsett vilken historia jag än bär på att när jag lärt mig att acceptera mig själv precis så som jag är i stunden ökar samtidigt möjligheten att bli den jag önskar vara. Det är som om jag behöver hitta min egen startplatta.

Jag har historiskt gärna försökt visa utåt vem jag vill uppfattas vara. En bild som inte alltid överensstämt med den jag egentligen i stunden var. Det har på något sätt känts som jag inte varit sann. Problemet med detta är att jag själv ibland trott att jag enbart varit den ljusa fina ärliga sidan samtidigt som jag levt med ett mörker som givit mig både skuld och skam. Jag var definitivt medveten om att jag ibland var oärlig men sällan medveten om att jag också var oärlig mot mig själv. 

Denna tudelning gjorde att jag skapade en ständigt pågående konflikt i mig själv. Stressen att visa den ljusa sidan och samtidigt dölja den mörka sidan som jag definitivt visste fanns. 

Jag levde ett hemligt liv på många sätt. Hemligt genom att jag inte visade hela mig. Hemligt genom att jag till och med för mig själv försökte dölja vem jag var. Hemligt genom att jag var oärlig och inte genuin i den jag var.

Jag hade en ständig pågående stress som gjorde mig irriterad, ouppmärksam och ointressant. 

Först när jag insåg vad som höll på att hända eller som verkligen pågick och jag brutalt av min omgivning blev påkommen, först då kom befrielsen och jag fick chans att sakta sakta varva ned. Jag skulle vilja påstå att de 13 år som nu gått har varit väl satsad tid och kanske inte förrän nu börjar jag hitta ett nytt mod.  Vissa rester lever kvar där jag inte är säker på om det är rester av min stress och mina egna hemlighet eller om det är sådant som ligger betydligt längre tillbaka. Oavsett tycker jag att lugnet sakta sakta kommer över mig, det där lugnt som enklast kan beskrivas som när havet stillat sig efter en storm och nu ligger spegelblank med enstaka vindpustar eller en och annan fågel som krusar ytan.

Stressen gjorde mig arg, ilskan gjorde mig odräglig, humöret fick andra lida för inte minst jag själv. Det var inte ok även fast jag vet att jag även då gjorde så gott jag kunde. 

Svårast idag är att ändå i allt detta förlåta mig själv och mina handlingar. Jag försöker påminna mig att innerst där inne är jag och har varit den där lilla killen som växte upp med sin historia och att det både då och nu finns ett gott hjärta i honom. 

Det finns en tacksamhet i att någonstans inse att trots att saker och handlingar inte är ok att det ändå går att förlåta och att förlåtelsen i sig är själva läkningen för alla, även för den som blivit utsatt.

Jag vet att det kan ta lång tid att inse detta, kanske ett helt liv. Men när vi insett denna möjlighet känns det som det mest självklara.

Jag erkänner att jag inte fullt ut i alla stunder är där.