Har jag en sund relation om den är villkorad

När jag tittar tillbaka på mina relationer jag haft i livet och då tänker jag i första hand främst på mina partnerrelationer, inser jag i stunden att det egentligen handlar om alla mina relationer. Jag har och har haft ungefär liknande relation med alla, som döljer ett visst mönster givetvis med skiftande variation. 

Om jag plockar fram några nyckelord kan de exempelvis vara, villkorad, styrande, passion som planar ut, önskan att vara själv, lösa problem, göra saker gemensamt, fixaren, slippa vara själv osv. Det jag i stunden kan komma åt och se är att jag missar kärleken i sig själv. Jag missar den villkorslösa kärleken. Längtan till någon annan även efter flera år. Stoltheten, den långa passionen viljan, modet och lusten att våga satsa allt. Det är som jag hela tiden säkrar som i bergsklättring, jag säkrar för att inte falla hela vägen ner och detta innebär att jag inte heller vågar klättra allra högst upp där allt kan ses för jag hittar inte platser att säkra. Jag kommer nära, men inte hela vägen och detta leder mig inte ända fram. Detta gör mig fortsatt ensam för jag blir ouppnålig. Relationen blir villkorad och jag möts av och får tillbaka motsvarande villkor. Det finns alltid en annan väg, det handlar inte om den vägen utan en väg av flera vägar. 

För några dagar sedan möttes jag av villkor som fick mig lite ställd och jag insåg att om jag inte talar om vad jag vill och tydliggör mina villkor och gör dessa synliga kan det bli som den andra vill vilket kan leda mig fel och också relationen jag har med denna människa, fel utifrån mitt sätt att se det. 

Bara det faktum att känslan kom i mig var ett sundhetstecken, rädsla men samtidigt en längtan att vilja. 

I livet är vi själva och det finns inbyggt inom oss en vilja att tillhöra något eller någon. Ett gäng, en parter, en familj eller ett sällskap. Vi förstår att det instinktivt blir lättare så, samtidigt möts vi av rädslan kopplat till beroendet och att inte själv få bestämma och ha kontroll. 

Hur ser dina relationer ut till andra? Följer de ett speciellt mönster eller kan de variera? Är det tydligt för dig i varje stund vilka egna syften du har med relationen? 

Idag är en dag jag öppna upp hela mig själv och det blir som det blir utan att jag ska äga min egen kontroll. 

Accept and act

Jag vet inte hur många gånger det blivit tydligt för mig och andra hur viktigt det varit med att acceptera en situation som den är. Hur mycket jag än ogillar vad som hänt, ändå acceptera att det har hänt och att därifrån utgå ifrån den nya situationen. Inget absolut inget kan bli ogjort oavsett om jag gjort det, någon annan eller något annat. Det har hänt. Det har verkligen hänt och nu behöver jag se situationen genom dessa glas, inga andra. 

Kanske låter det simpelt rentav snusförnuftigt men samtidigt finns egentligen inga andra val. Ältandet håller mig kvar vid att inte acceptera och att ignorera, för mig ännu längre tillbaka som om händelsen aldrig uppstått. 

När jag når vägens ände och kan acceptera finns det alltid minst en ny väg att gå framåt. Minst en, kanske flera. När jag inte accepterat finns det ingen väg framåt. 

Genom att i tanken acceptera, förkortar jag vägen till en ny känsla. Jag skapar förutsättningar, med denna nya känsla att hitta nya vägar och nytt agerande. Jag lämnar något gammalt för att öppna en ny dörr och något nytt.  

Sorg öppnar för ny glädje. Skuld öppnar för nytt agerande. Skam öppnar för tillåtande. Vad vi än lämnar efter oss är det något nytt som kan ges möjlighet att blomma. 

Hur många gånger har jag inte hört hur ett avsked från ett jobb inneburit helt nya möjligheter även fast första tankarna varit fasa.

Genom att acceptera kommer givetvis också nya handlingar fria från det som varit. Handlingar som kräver mod men som samtidigt öppnar för möjligheter. Handlingar för att ta oss från den gamla situationen, på en ny väg framåt till något annat än det som varit. Kanske på ett nytt sätt. Kanske med nya insikter. Kanske med en helt ny känsla.Kanske rentav med ett helt nytt tänk.

När jag accepterar och väljer att agera skapar jag en helt ny hävstång. Accepterar jag utan att agera kan effekten minska eller rent av utebli.

Vilken hävstång vill du ha i livet? Är du beredd att jobba för det?

Idag är en dag jag väljer att acceptera och jag väljer att agera där det så krävs, allt för att få den bästa effekten för mig själv.

Döden är en möjlighet

Det är uppenbart. Vi kan komma att dö, när som helst. Vi vet inte och ingen kommer undan, alla ska vi dö det vet vi med säkerhet. Först när vi inser detta kan vi börja leva på riktigt. Börja leva just här och nu. 

Jag håller på med släktforskning, ett gammalt intresse som jag väckt till liv igen. I mitt arbete och den sammanställning jag gör, har de flesta nästan alla avlidit. De föds och sedan dör de och där emellan händer det något. Det blir en historia. De växer upp, får ett jobb kanske ett yrke. De kanske gifter sig och de skaffar kanske barn. Det senare en förutsättning för att jag ska sitta här idag och kunna skriva denna blogg. Det händer något i historien som skapar just detta jag har idag. Men alla som bidragit till detta har dött. En del har dött ofödda eller odöpta och en del dör unga. I en familj dog två barn tidigt av olyckshändelser. Den andra fick bära den förstas namn. När den andra dog av en olyckshändelse fick den tredje pojken som föddes bära samma namn som de två första. Vi lever och sedan dör vi.

Nu sitter jag här på tunnelbanan och inget säger att jag verkligen kommer att komma ända fram till jobbet. På vägen dit kan allt hända. Sannolikheten är däremot stor att jag kommer att komma ända fram och arbeta min dag men det är definitivt inte självklart. 

Jag vill inte lämna saker ogjorda och jag vill inte lämna efter mig orätten eller en dålig känsla. Vad sa jag? Vad kände hon?  Vad onödigt att säga det jag sa! Jag borde säga och jag borde göra.... Jag ska nästa gång... Jag måste komma ihåg att höra av mig. Sedan ska jag göra det jag vill, nu måste jag skynda mig.

Tänk om denna dag var den sista dagen i mitt liv. Hur skulle jag då välja att leva? Vad skulle jag göra. Vem skulle jag träffa? Vad skulle jag välja att säga till de människor som jag har omkring mig?

Om jag väljer att tänka att denna dag kan vara den sista dagen i mitt liv kan mina val komma att se annorlunda ut. Det är inte omöjligt att jag kommer att göra andra prioriteringar och att jag håller inte eller utvecklar det som jag just för stunden håller på med. Idag kanske inte blir i morgon då är det inte värt att tänka på igår.

Dagarna är räknade från den stunden vi blir till, hur långt vi hinner räkna till är däremot obestämt och oklart. Jag vill inte låta min dag vara ofullbordad i tron att morgondagen ger mig en ny chans.

Hur duktig är du på att leva ut ditt liv idag istället för att vänta till i morgon?

Idag är en dag  jag lever för i morgon kanske jag inte längre finns. 
 

När kärlek tar sig andra uttryck

Kärleksrelationen till en annan och kärleksrelationen till våra barn känns självklar och enkel, när alla har samma syfte. Språket är enkelt. Både sändare och mottagare vet vad som gäller och vi förstår varandras uttryck.

När våra syften förändras blir språket svårare att förstå. Hat kan vara uttryck för kärlek och kärlek kan vara uttryck för hat. Vi hindras på olika sätt att säga vad vi känner. Lojalitet, beroend, icke besvarad kärlek, sorg, rädslor, svartsjuka, en mängd orsaker och syften kan gömma sig bakom de nya uttryck vi möter och använder oss av. Uttryck som kan vara väldigt svåra att tolka.

Våra barns mödrar eller pappor som helt plötsligt agerar annorlunda och irrationellt. Våra barn som helt vänder oss kappan. Dörrar som stängs och hat som växer. Starka känslor och uttryck som upplevs komma från ingenstans.

Vad var det som hände?

När samarbetspart blir motpart frigörs helt nya krafter. Krafter som tidigare aldrig sett. Krafter som skapar avstånd och motstånd istället för samarbete och kärlek. Kärlek till de barn vi en gång satt till världen.

För att lyckas att åter koppla ihop de trådar som för länge sedan tappat sin kontakt krävs mod, gottgörelse och tålamod. Förståelse och respekt för varandras syften. Först då kanske vi kan hitta nya vägar som aldrig tidigare använts. Först då är vi själva beredda att riva de murar som byggts.

Jag fattade inte vad som hände men vi blev ovänner och kämpade var och en på var sin sida. Mitt emellan stod barnen som fick stå ut. 

Denna hemska strid skapade nya sår som vi var en del av. 

Jag känner egen skuld och skam för det jag och vi gjorde. Det har varit en lång väg tillbaka. Men vi vandrar på den nya vägen och det gör mig tacksam. 

Har du hamnat i konstiga dialoger som fått konstiga konsekvenser för dig och andra?

Idag är det en dag jag försöker förstå både mitt och andras syfte. Idag är en dag jag inser att det inte alltid är det jag ser och hör som är det som är. 

Kärlekens språk

Jag lär mig mina sätt och beteenden. Jag granskar och reflekterar. Jag domderar och funderar. Jag följer olika renande metoder och lär mig mer om mig själv. Jag reflekterar och jag rannsakar. Jag lär mig att leva här och nu. 

Men allt detta har mindre betydelse om jag inte samtidigt lär mig kärleken språk, kärleken till mig själv och min omgivning. Kärleken till alltet. 

Det är i kärleken jag en gång föddes och det är i kärleken jag åter föds. 

Den kan låta som en klyscha men där i ligger sanningen. Utan att älska mig själv och ge mig all den kärlek som finns att ge är både jag och världen förlorad. Utan att älska oss själva finns det inget kvar att älska. 

Det är i kärleken jag accepterar mig själv och andra. Det är i kärleken jag inte dömer eller hatar. Det är i kärleken jag kan möta mitt ursprung fri från skam och skuld. Det är i kärleken mina rädslor förintas till stoft lätta som vinden. 

Jag lärde mig tidigt att inte älska den jag var och vem jag var. Jag lärde mig att inte vara nöjd och tacksam. Jag lärde mig att jag kan göra bättre och aldrig vara nöjd. Ur denna lärdom formade jag min framtid i tron att jag inte var älskad. Jag lärde mig själv att inte vara nöjd och jag lärde mig att inte förstå att kärleken finns där ändå hos mig själv fritt från all annan bekräftelse. Detta innebar att jag jagade efter den kärlek jag trodde jag inte hade. Jag lärde mig till och med gå igång på att bli bekräftad. Bekräftad av den kärlek jag ändå alltid haft långt där inne i mig själv.

När jag idag klär av mig alla mina hinder och står där naken finns det bara en sak jag aldrig kan eller ska klä av mig, även fast jag i stunder trott att jag saknat detta plagg. Jag står där naken full av kärlek. Det är just den bilden jag vill se det sista jag göra på samma sätt som det var den gång när jag kom till denna värld.

Hur mycket kärlek har du i dig? Om du tappat den, när hände det och var tappade du den? Tror du att den finns att åter se?

Idag är en dag min kärlek i mig svämmar över.

Om det är så att du tror du är galen så är det precis vad du är

Ibland är det bara så uppenbart hur galna vi är. Vi säger saker vis fel tillfälle. Vi känner rädslor som inte finns. Vi tänker tankar som om de var sanna. I oss lever saker som direkt eller indirekt får oss i obalans. Vi känner som om vi är galna. 

Vissa skulle på att det är pms andra på att det är månen. Många har idéer om att det är någon annan som får dem i obalans. Energitjuvar är ett annat populärt begrepp. 

Men svaret är enkelt det är vi själva som bara för en stund är galna. Trösten är att vi inte är ensamma utan troligen alla andra hamnar där lite då och då. Vi är inte ensamma och vi är inte galna, vi ha bara tappat balansen för en stund. 

En kompis jag träffade för ett tag sedan får mig att just tappa den balansen. Vi har varit vänner sedan snart 40 år tillbaka  och just detta med obalans har blivit frekvent i vår relation. Vår relation har kommit och gått men denna obalans har i omgångar bestått. Han är som han är och det har givetvis förändrats under åren. Jag är som jag är och även jag har förändrats under alla dessa år. Men ändå är det något i mig som han ibland kommer åt som jag har så svårt att vänja mig vid eller hålla emot. Jag kan bli irriterad, arg, besviken, ledsen, dum och alldeles tokigt obalanserad. Beteenden och reaktioner jag inte ännu riktigt kommit åt orsaken till. Det finns där bara. Otal är de gånger jag själv fått ta ansvar för mitt eget beteende och bett om ursäkt. 

Förr var det enbart hans fel, nu har jag sedan många år tillbaka insett att det handlar om mig men ändå kommer han åt något i mig som jag har svårt att värja mig för. 

Jag har accepterat att det är på detta sätt vilket har varit en nödvändighet för mitt eget välbefinnande och jag är oerhört tacksam för att vi fortfarande är vänner.

Kan du känna igen situationer eller kommer ihåg tillfällen när du är så där fullständigt galen utan någon som helst balans? Vad gör detta dig och hur finner du sätt att hantera det?

Idag är en dag jag tillåter mig vara i obalans som en väg till balans.

Så om vi tycker att vi är galna så är det precis vad vi är och det är ok. Vägen tillbaka går ändå alltid genom oss själva.

Gemenskap de e bra skit

I går på kvällen, som alla andra onsdagar nu förtiden, killsnack i gemenskapen på Manjouren. Idag var vi 7 killar i olika åldrar som snackade känslor och tankar och var ärliga om allt vi gör eller inte gör. Vi vågar göra saker vi inte annars vågar framför allt att vara sköra. Det är också i dessa stunder som vi får möjlighet att uppleva små genombrott i våra egna liv. Var och en på sitt eget sätt. 

Idag blev det en särskild gemenskap där alla kände sig särskilt engagerade och alla kände stor tacksamhet till att det finns platser som denna och där det finns  möjlighet till att både våga vara ärlig men också våga dela vår egen historia och bli mottagen utan dömande och med  respekt. Vi är alla olika men ändå lika. 

Det visade sig att dagens tema blev bland annat tålamod, tålamodet att vänta in och tålamodet att inte alltid få det som vi själva vill. När vi känner rädslor av något slag, stort eller litet innebär detta också att vi försöker skapa kontroll över den situation vi befinner oss i. Det är rimligt om det handlar om liv eller död  men kanske inte lika viktigt eller alls nödvändigt i vardagsbekymmer. Rädsla är däremot rädsla och när det blir klart att det är den egna rädslan vi kan identifiera och acceptera kan vi också hitta alternativa sätt att hantera den. 

Det behöver inte bli som vi själva vill och det behöver inte vara att just nu ska allt bli rätt och rättvist. När vi själva blir klara över att vi är en del av problemet brukar mycket kanske allt lösa sig. 

I botten där rädslorna ligger och trycker får det oss att göra konstiga saker. Vi säger saker, vi gör saker, vi blir oklara i vad vi vill och vi svarar våra egna rädslor genom att uttrycka ilska. Rädslorna får oss att uppleva att vi befinner oss i ett hörn och då finns det bara väg därifrån och det är rakt fram mot den som vi upplever ger oss rädsla. 

Jag har i min tro att vara orädd varit så rädd. Det var bara att jag inte fattade att det var rädsla jag försökte undvika genom att agera. 

Hur skapar du möjlighet till dig själv att fylla ditt behöva av gemenskap? 

Idag är en dag jag lär mig att se vilken gemenskap sim möter mig. 

När jag upplever mig som ett maskrosbarn

Hur vi uppfattar och förhåller till oss själva  kommer att påverka oss hela vårt liv, om vi inte förändrar vår syn på oss själva. Det  kan handla om att vi kämpar, vi är maskrosbarn, vi är blyga, vi är sjukliga, vi är gråa, vi är spralliga, vi är glömska, vi är slarviga. Vad vi än iklär oss för egna uppfattningar om oss själva så är det så vi blir. Ingen ändrar på detta och ingen accepterar detta mer än vi själva. 

Buse blir buse och ängel blir ängel. 

Ibland iklär andra oss egenskaper men det är alltid vi själva som tar emot denna egenskap och inplanterar egenskapen eller karaktären i oss själva. Vi väljer att vara förövare, offer eller självutplånande hjälpare. Ingen kan eller har möjlighet att tvinga oss. Vi gör allt själv genom att tillåta, just för att det i stunden passar oss. Vi tar emot och vi levererar. Vi är en del av dramat oavsett om vi vill det eller ej och det är vi själva som tar oss dit och därifrån. 

Men när jag känner att jag är offret,  förövaren eller hjälparen och inte vill vara där och detta ändå sker? Ja detta är förbaskat svårt och jag vill inte påstå att jag är en mästare i att ha full koll. Jag vet för min egen del att bara jag kan säga till mig själv att det handlar om mig så är jag ett steg på väg därifrån. Känslorna styr mig ibland och får mig att anta en mängd roller. Ibland är det roller jag gillar ibland roller jag verkligen ogillar. Ändå fullt kliver jag in i dessa roller per automatik. Rädslan har lärt mig vilka lösningar som har fungerat eller som jag ärvt. Ibland skulle jag önska jag kunde göra en fullständig återinstallering där jag själv kunde spara enbart det som jag gillade och tyckte om i karaktärer.

Nu är livet inte så enkelt men inte heller fullständigt omöjligt. Jag ökar min medvetenhet varje dag genom att våga reflektera och att alltid ta med min egen del i allt som sker. Min övertygelse är att där är min nyckel.

Tänker du tankar om dig själv som får dig att anta roller du kanske inte vill ha? 

Idag är en dag mina roller är sådana att jag både kan kliva in eller kliva ur dessa. 

När jag väljer att gå med istället för mot

I vissa sammanhang kan det kännas tydligt att jag vet min roll och det blir enkelt att hantera de arbetsuppgifter som jag har. Jag vet och andra vet. Ingen bevakning och inga strider. Inget rollsökande och tuppfäktande. Rollerna är givna och det är enkelt att bjuda på sig själv och vara tillåtande. 

Mer besvärligt blir när rollerna är oklara och jag inte vet min egen roll. Jag hävdar och bevakar min plats och det jag ska göra och min egen roll blir otydlig. Skillnaderna kan vara hårfin men på vilket ben jag står avgör ofta om känslan är trygghet eller osäkerhet. 

I en osäker känsla presterar jag sämre och i en trygg situation presterar jag ohjälpligt bättre. Jag påverkas av känslan samtidigt som jag vet att jag alltid har ett val. Kan jag bekräfta mig själv eller behöver jag kräva bekräftelse från andra. Jagar jag andras bekräftelse för att duga, för att hitta min egen plats och uppgifter ställer det betydligt högre krav på kraften att förändra och risken är att jag kommer att komma i situationer där jag kommer i konflikt med mig själv och andra och reagerar och agerar när jag känner att min plats är hotad. Väljer jag istället att i varje stund äga situationen och se varje situation som möjligheter kommer jag att kunna styra situationen dit jag vill. Så istället för att bevaka och söka bekräftelse förstärka en kraft som redan startat genom att fullfölja den andras kraft och skapa eget utrymme att styra.

Det är inte säkert att det är vindplanken som ska byggas utan att vi istället ska utnyttja den kraft som kommer genom att bygga väderkvarnar. Följa istället för att mota. Stimulera istället för att förhindra. Förtydliga istället för att försvaga. 

Först när jag låter mig själv vara rörlig i de krafter som omger mig och inte hävda min egen roll, när jag blir utmanad, kommer jag att vara en del av framtiden. 

Kan du ibland känna dig eller din plats hotad och att det i sin tur leder till onödig osäkerhet och konflikt? Vad är din lösning på den problemställningen? 

Idag är en dag jag går med en redan startad kraft. 

Det triggar mig och jag kan förstå

Jag har fått förmånen att ta hand om en släktforskning som gjorts på min släkt i o m ett arv jag fick. Arvet bestod i en massa timmar som lagts ned i forskning på mina förfäder och förmödrar för den delen. Jag höll på med lite släktforskning när jag var tonåring som jag också kan addera till detta. 

Att se släktträdet växa triggar igång mig. Jag märker hur jag sitter i timmar och registrerar och kan se möjligheterna att gå vidare. Jag går igång på det och har svårt att sluta. Det blir lite som en drog.

Känslan och beteendet känner jag igen. Jag känner igen detta i saker som jag engagerat mig i. Jag har alltid haft det drivet. Drivet och lusten att genomföra och komma vidare. Stimulin i att se resultat och bekräfta eller bli bekräftad. Det kan handla om arbete, bygga ett hus, ta hand om en stor båt men också i saker som varit mindre bra som otrohet och lögner. Jag drivs av bekräftelsen som får mig att prestera. Jag är evigt tacksam att varken alkohol, droger eller spel satt sig fast i mig. Jag har min bekräftelse att tampas med och det är tillräckligt tufft.

Men karaktären visar sig även på andra platser och situationer som just nu med skäktforskningen. Det blir ett projekt som allt annat blivit ett projekt som jag genomför tills jag nått målet. Ett projekt där projektet i sig är målet sällan det faktiska resultatet. Projektet blir som en relation där jakten är mer viktig än relationen som skapas. Just nu är min jakt släktskap och hur saker relaterar sig till varandra. Idéer föds, lösningar kommer till mig och jag drivs av flödet. 

När jag skriver detta funderar jag på likheterna och skillnadens mellan passion och beroende. Skillnaden är hårfin och kanske egentligen ingen skillnad alls mer än att det ena är bra och det andra kanske mindre bra. Troligen är det samma typ av karaktär i oss där vi kan känna drivet i oss att genomföra något. Drivet och påhittigheten till föda, relation eller tak för huvudet. Drivet att lyckas överleva som också komme fram i en mängd andra sammanhang, både bra och mindre bra. 

Har du driv och passion för olika saker. Är detta alltid bra för dig? 

Idag är en dag jag ska använda mitt driv till att ha en kärleksfull och bra dag. 

Ett intressant ofrivilligt experiment

I går sprang jag från min telefon. Jag har egentligen två stycken men ingen av dessa kom med hem. Slarvigt men det blev ett intressant experiment. 

Det slog mig hur telefonen mer eller mindre tagit över mitt liv på ett sätt. Hur jag håller reda på tider. Hur jag kommunicerar. Hur jag underhåller mig. Hur jag uppdaterar mig. Hur jag sysselsätter mig. Hur jag avleder mig själv och mina känslor.

I det läge jag är utan telefon händer det helt plötsligt flera nya saker. Mitt fokus förändras. Jag blir än mer uppmärksam på vad som sker runt omring mig i verkliga livet. Jag är inte alltid nåbar. Jag får möjlighet att känna in min egen känsla istället för att fly från den. Saker sker inte så effektivt, vilket det inte heller behöver göra och jag hinner att andas. 

Det som sker i världen och för mig det är det som sker just nu i min närhet. Allt annat är egentligen mindre viktigt. Om jag inte lyckas fånga det som finns här och nu är det ingen mening att fånga det som finns på avstånd, i min historia eller i min framtid. 

Jag är tacksam att jag glömde mina telefoner och jag är tacksam för att jag fick denna paus. Istället, strax innan jag skulle lägga mig lyssnade jag på radio vilket var ett tag sedan och lyssnade bl a på dagens ord. 

Jag behöver även framöver medvetet avstå från min telefon, tv, dator och annat och egentligen tillåta mig att känna, att tänka och att göra fritt från allt detta. Jag behöver bli än mer medveten om det som finns här och nu. Vägen ifrån det medvetna är enkel men vägen till kräver mod, uthållighet och en medvetenhet. 

Jag gör, jag inte bara tänker att jag gör utan jag gör faktiskt det jag tänker att jag vill göra. När jag gör är det först då jag känner vad jag gör och detta har möjlighet att ändra mina tankar om jag gör mina känslor medvetna och omsätter dessa känslor i ord. 

Ibland är det just att fånga det som händer, för det kan komma med ett budskap. 

Hur gör du för att vara medveten här och nu? Utsätter du dig för egna experiment och förändringar? Hur hittat du nya vägar eller fångar upp andra du tappat? 

Idag är en dag jag låter mig gå de vägar som visas för mig. 

När vi tar förövarens perspektiv

Det räcker inte enbart att vi ibland känner oss och agerar som ett offer. Det är ibland som detta inte är nog. För att ytterligare förstärka vårt lidande vill gärna vårt inre ta förövarens parti och få oss att tycka att vi förtjänar att lida och att vara ett offer. Skulden läggs helt på oss själva och det kan upplevas som det inte finns någon väg tillbaka. 

Vi lider och vi förtjänar det. 

När det uppleva som att det helt är vårt fel och vi inte har någon annan att skylla på har vi samtidigt lämnat över ansvaret till någon annan. Ansvaret för att bli straffade för de synder och tokheter som vi gjort. Det finns många som lärt oss att både känna och göra så här, inte minst religionens sätt att tolka de lärda skrifternas budskap. 

Vilka val vi gör är det resultat vi får. Således, valet är vårt eget både känslomässigt och intellektuellt.

Idag är det internationella kvinnodagen och jag vet att kvinnor jämfört med män tagit jättekliv i sin egen frigörelse. Där ligger vi män, i vissa avseenden långt långt efter. Kvinnor har på många sätt varit framgångsrika även fast det i vissa stycken finns långt mer att göra. 

Ändå kan jag känna att kvinnor i allmänhet agerar som offer. De antar en roll som blir som en underton och inte en del av partituret.

Hur förhåller du dig till förövaren? Tar du förövarens parti eller har du hittat en väg ut? 

Idag är en dag jag firar internationella kvinnodagen genom att lära mig av kvinnans kraften och undvika kvinnans fallgropar. 

Samtalet med mig själv

Hos oss alla pågår det ett ständigt tänkande brus, tankar i form av argument, frågor och funderingar. Vår hjärna är full av logik, katastroftänk, oro och brist på logik. Vi tänker varje dag och väldigt lite av det delger vi någon annan. Det pågår ett liv inne i oss som mer kan påminna om en strid än ett trevligt möte. Samtalet med oss själva. 

Problemet med våra egna samtal är att vi är både sändare och mottagare. Det är enbart vår hjärna som sammankopplar sina trådar eller sin kemi av vätskor till ett sammanhang. En kombination av intellektuellt tänkande som leder till olika känslor och handlingar. Sällan blir det granskat och ifrågasatt. 

Bara genom att skriva ner det vi tänker ökar möjligheten till reflektion. Vi får ytterligare ett sinne som kan se vad vi tänker. Ett annat sätt är att högt berätta för någon annan vad vi tänker, då möter får hjärna ytterligare intryck och möjlighet till egen reflektion. Genom rösten kan vi höra vår egen logik eller brist på logik som hjärnan ensam i tysnad mer sällan klarar. 

Ibland är det inte orden som har den bästa verkan, kanske aldrig utan det är när vi blir medvetna och närvarande i de  känslor vi har i oss och hur de förändras, förändringen verkligen kommer till oss. Känslor av sorg, saknad, behov av närhet, känsla av ensamhet eller känslan av ren kärlek blir tydlig och vi kan enklare inse vad vi har eller inte har. Vad vi behöver gör eller inte gör. Känslor som ibland inte ens kan förmedlas med ord utan behöver utryckas med närhet och beröring. 

I det totala samtalet med mig själv, när det sker på olika sätt, öppnas möjligheten för mig själv att bli medveten om min egen person, mina reaktioner och mina egna ageranden. Jag skapar möjlighet att lyssna på hela mig själv. När jag inte enbart möter mitt skal utan även min djupaste skörhet och erkänner mina egna behov. Det är först då jag egentligen har ett mer fullkomligt samtal med mig själv. 

Kanske är det också först då jag har möjlighet att ha ett genuint samtal med någon annan. Först då är jag beredd att ta in vad den andra personen berättar och visar. Kanske är det först när jag är ärlig mot mig själv jag kan bli ärlig mot någon annan och verkligen lyssna.

Mitt samtal med mig själv pågår.

Hur är det med ditt samtal med dig själv? 

Idag är en dag jag vågar möta hela mig. 

Tiden flyr inte den kommer

Kan du som jag ibland känna att tiden går för fort och att den försvinner från dig. Det som du upplevde att det var igår i själva verket hände för flera år sedan. Perspektiven försvinner och det verkar som om vi fastnat i en bestämd ålder även fast åren går. Som hjärnan står still men kroppen fortsätter att åldras. 

Vi kan uppleva att tiden och åren flyr från oss och att vi inte hinner med allt vi skulle önska att vi kunde fylla vår tid med. Barnen är vuxna och behöver oss inte längre, arbetsmarknaden har för länge sedan hittat andra karriärsugna betydligt yngre än oss. Allt verkar förändras men vi själva står still. Avståndet till att vara efterfrågad och behövd ökar för varje dag och för oss själva mer avlägset från den värld som pågår utanför oss själva. Det är som vi inte längre behövs. Åldrandets epok har startat och det är ett tåg som vi inte kan stiga av utan det stannar enbart på ändhållplatsen. 

Jag är förevigat en gammal gubbe för de yngre. Många skulle kunna ha varit mina barn. Nu är det deras tur att ta över och jag sitter och tittar på. 

Men nej. När jag tänker så här antar jag en passiv hållning som om jag inte ägde min egen situation. Det enda som hänt är att jag blivit äldre inget annat. Så långe jag utvecklas och inte sätter mig ner och väntar är det bara äldre jag blivit inget annat. Min tid flyr inte min tid kommer hela tiden. Den kommer och det handlar mer, för mig om att våga möta denna tid. Våga utmana det som jag vill göra genom att göra det jag vill. Ta reda på vad jag vill göra och göra det. Det har egentligen ingen betydelse om jag är på en lång eller en kort resa i livet. Tiden som kommer den kommer just nu. Inte igår eller i morgon utan just nu. Det är just idag som jag har möjlighet att göra det jag vill göra och det är just idag som jag gör det. Vad kan egentligen hindra mig. I morgon kanske dagen ser helt annorlunda ut. 

Tiden kommer till mig och jag kan inget annat göra än att ta emot det som kommer och förvalta min egen tid på  mitt bästa sätt. Vissa av oss sätter sig ner andra reser sig upp. Vad är roligt och vad är mindre roligt, valet är mitt hur jag vill uppfatta det sker och vad jag vill göra.

Det är så lätt att bli bekväm och ta hänsyn till andra. Det är så lätt att skjuta upp något till i morgon. I morgon kan det vara försent. Vad hjälper det att jag tänker det idag om jag inte gör det idag. 

När jag sitter här och skriver så blir en del saker tydliga för mig. Jag tar en mängd hänsyn som egentligen enbart skapar en mängd frustration i mig själv. Frustration för att jag känner att hänsynen är emot min egen inre vilja. Jag tar hänsyn och håller inne sådant jag egentligen skulle vilja blomma ut i och göra. Jag håller inne och väntar. Min tid är för kort att vänta. Det finns en ändhållplats och jag behöver förvalta den tid som ändå kommer till mig tills dess. 

Hur förhåller du dig till tid och ditt eget åldrande? 

Idag är en dag jag njuter av varje stund på denna jord. Tiden är en gåva som kommer till mig. Jag lever i min egen tid och gör det som är viktigt för just mig. 

Den positiva dagen

Vi åkte slalom för första gången i går. Jag har åkt under väldigt många år men för killarna som var med, 12 och 11 år var detta första gången. Backen var brant, liften läskig och det var en massa folk som tittade. Det lyste rädsla i ögonen på killarna. Avvaktande och helt utan mod. 

När rädslan kommer, kommer också tankarna, katastroftankarna. Målet var att dagen skulle bli en positiv upplevelse. För att killarna inte skulle börja tänka allt för mycket åkte vi direkt upp till toppen av backen. När vi nått toppen väntade vi ett tag och kände in, sedan fick de pröva själva i sin takt ner. Ner kom de på olika sätt, den ena mer enkelt den andra med lite bök, men ner kom de. Vi åkte några gånger sedan in och fika, ladda blodsocker, mod och kurage. 

Innan rasten var båda killarna på väg att åka hem. Känslan var att de aldrig skulle lära sig. Men efter rasten tyckte båda att det var möjligt igen att ta sig upp i backen.

När dagen var slut var båda killarna trötta och slitna som hade en massa positiv upplevelse med sig hem. Trötta men glada bar båda på en känsla av att de ville göra detta igen. 

Jag tror att jag, genom mitt eget intresse för att göra saker har jag skapat dagar med positiva upplevelser. Svårigheterna har mer varit att för mig även se de små upplevelserna som positiva, som en god kopp te. Jag behöver bli bättre på att uppskatta det lilla och sammantaget ge mig själv positiva upplevelser i allt jag gör.

Hur skapar du positiva upplevelser för dig själv? 

Idag är en dag jag är positiv. 

Man eller mus

Vi är män eller kvinnor, vi attraheras av män eller kvinnor. Vissa av oss vill vara som den andra mer eller mindre. Våra respektive kön attraherar på olika sätt. Hur mycket av man respektive kvinna tillåter du dig att vara?

Är du en man eller mus? har du hört det begreppet tidigare? Det handlar om att om du är man nog att bestämma, våga och vara handlingskraftig. Vi har lätt för att kategorisera beteende i svagt eller starkt och där mannen står för det starka och kvinnan för det svaga.

Hur mycket man eller kvinna är du? Nu talar jag inte om könsbyte och liknande utan vad jag talar om är egenskaper och karaktärer. Alla har vi en manlig och en kvinnlig sida i oss. En del tänker mer, andra uttrycker sig mer i känslor. Några bejakar den sociala omvårdande sidan andra den mer praktiska handlingskraftiga. Det handlar om förmågor att kunna se andra och vara uppmärksam. Förmågor om att vara pysslig eller mer se till de stora sakerna. Ordning och reda eller allmänt händig i mer rustika och större saker. 

De egenskaper jag talar om handlar kanske till viss del om stereotypiska könsfördelningen och egenskaper vi gärna kopplar till ett av könen. Egenskaper i oss som vi tillåter bejaka även fast vi är en människa av det andra könet. 

Så hur mycket kvinna eller man är du oavsett vilket kön du har? Hur kvinnlig tycker du att en man ska få vara och hur manlig får en kvinna vara. Svaret finns i oss själva och hur tillåtande vi är mot oss själva att få vara fria att ge uttryck för båda sidorna utan att begränsa oss. För just begränsningen är det vi gör om vi håller inne en del av oss. Vi har nämligen båda delarna i oss.

Får en man krama en annan man, när och hur i så fall? Får en man pussa en annan man? Kvinnor verkar vi tycka ska få göra det med sitt eget kön men ofta inte män. Är detta genetiskt eller är det enbart ett förhållningssätt och en föreställning? Får kvinnor vara manliga och göra typiskt manliga saker? Är det ok att en kvinna får ha muskler och vara stark? Kan en man få måla sina ögon och färga sitt hår, även som äldre? Ska mannan i familjen köra bilen? Får en kvinna vara dominant? Kan en kvinna få vara omålad och gå klädd hur som helst? Manligt slarv är charmigt till viss del, gäller det samma för kvinnor? Vilka fördomar och uppfattningar ha du i dig själv och om dig själv och andra?

Jag arbetade en period på en arbetsplats med många yngre kvinnor. Vi var två män och en gång kommenterade en kvinna att jag var den enda kvinnan på den arbetsplatsen. Jag tyckte det var ett intressant påpekande. Förmodligen fick jag den etiketten eftersom jag utöver mitt arbete såg till att det var snyggt, välkomnande och pyssligt på arbetsplatsen. Kanske fanns det andra anledningar som jag inte fick reda på. 

Hur mycket bejakar du hela dig själv?

Idag är en dag jag bejakar det som kommer för mig inne i mig utan att ta hänsyn till vad andra kan tänkas tycka. Jag är en hel människa och jag är mänsklig.

Den kärlek jag får är den kärlek jag jagar

Spännande med relationer och varför vi väljer de partner vi gör. Den som fått fokus som ensambarn hela sitt liv av sin mamma söker en partner som gör på liknande sätt. Den som har en dominant förälder söker sin partner med liknande egenskaper. Den som barn fick ta hand om sin mamma eller pappa söker någon att ta hand om. 

Vi präglas hårt av vår historia så vi till och med försöker att replikera det som tidigare hänt och som vi upplevt. Kanske är det inte kärlek som vi tror vi möter i relation med en annan utan bilden av det vi tidigare upplevt som får våra känslor att reagera. Vi söker efter det som vi tidigare fått uppleva och risken är stor att vi försöker finna inte enbart det som är positivt och kärleksfullt.

I ett möte med en grupp av män kunde vi tillsammans, i samtalet se att var och en hade en historisk bakgrund som präglade vilka partner de valt. Det blev uppenbart hur vi replikerade relationer vi tidigare haft i vår egen uppväxt. Relationer med de som vi växt upp med och vår egen beroendeställning till dessa. Karaktärsdrag hos våra föräldrar som blev karaktärsdrag vi kunde se hos våra egna partners.Dominans, offer, total uppmärksamhet eller dess motsats. Själv kunde jag beskriva hur jag härmade min far och sökte kvinnor som var som min mor. Jag skapade repliker och visade mig vara fast i min egen historia. Samtidigt har jag i mitt eget beteendemönster sett hur jag lite då och då försökt att göra tvärt om men dessa relationer har blivit kortvariga eller väldigt stormiga.

Jag vill inte säga att vi sitter fast i vår historia men däremot att det krävs ett stort arbete med oss själva för att bryta gamla mönster och beteenden. Vi behöver rannsaka oss själva, våra egna karaktärer och lära om. Vi behöver skapa medvetna rutiner för att klä av oss vår gamla rock för att kunna sätta på oss en ny. Analysera vad det är som triggar oss i relationer, vad som skapar vår trygghet och vad som får oss rastlösa.

Hur medveten är du om de partnerval som du gör? Gör du bra val eller blir det kaos omkring dig? Tröttnar du snabbt i dina val av partner eller hur blir det?

Idag är en dag jag reflekterar över mina egna partnerval och vad som är min del.

Den enda revolutionen

Människor kämpar för sina rättigheter, förtryck och sin frihet. Människor kämpar med sina vapen mot någon annan. Vi blir själva offer eller förövare. Striden kommer alltid att skörda offer och sällan få riktiga vinnare. Det är någon som alltid måste betala. Vi kämpar för mer land, mera tillgångar eller rätten att få bestämma.

Den riktiga och kanske enda revolutionen  är den där vi kan bemästra och förändra våra egna tankar. Det är den största och mest komplexa striden men det är först då, när vi vunnit, vi sitter på förarplatsen och verkligen styr våra egna liv. 

Man brukar säga att du kan förlora allt du äger och har i saker men ingen kan någonsin ta ifrån dig den kunskap du lärt dig. Den är för alltid din. På samma sätt är det med konsten att revolutionera våra egna tankar. Konsten att äga våra egna tankar istället för att tankarna äger oss. 

När vi själva väljer att styra de tankar vi vill ha och proportionera ut dessa i lagom antal och form samt kombinera detta med lagom med handlingar och lagom med känslor i en balans, då kan vi skörda resultatet av vår egen revolution. Då är vi fria.

Våra tankar startar redan innan vi ens kommit ut från mammas mage och påverkar våra känslor. Detta fortsätter sedan hela livet och de föreställningar vi skapar bildar karaktärsdrag där tankarna har en avgörande roll. Gamla tankar från gamla händelser som givit gamla känslor passar sällan in i nutid men ändå är det så vi lärt oss och så hjärnan fungerar. Det som vi lärt oss kanske kändes farligt då skapar fortfarande känslor som gör att vi fortsätter att uppleva det farligt idag även fast verkligheten förändrats. Vi åter känner utifrån våra gamla tankar och upplevelser. Vi glömmer ibland bort att ompröva det vi tidigare lärt oss och väljer då att leva med gammal kunskap i en helt förändrad värld. Stort som smått. 

Det är lätt att le lite och tycka att vi självklart behöver ändra våra tankar allt eftersom livet går vidare och nya rön kommer till oss, men nej så sker sällan. Vi bygger vårt liv idag på det vi lärde oss i går, sällan på det vi lärt oss idag. Vi litar mer på det som byggde vår karaktär än det som bygger vårt liv pågående liv. 

Hur många tankar är det inte som spökar i mig av det som jag mycket tidigt lärde mig och som jag varje dag behöver kämpa med. Föreställningar som hela tiden leder mig fel.

Gör du revolution i ditt liv?

Idag är en dag jag står upp för mig själv vågar pröva att revoltera inom mig.