Ta allt personligt- not

Världen består av en massa åsikter och agendor. Jag har mina du har dina. Åsikter och planer omkring vad som är rätt och fel. Om sådant som handlar om tyckande och som vi i tid och otid gärna vill berätta för andra eller låta andra förstå på ett eller annat sätt. 

Förutom allt detta är vi själva snabba att ta till oss vad andra eventuellt tycker eller införstått, kanske tycker och tolka hur vi ska förhålla oss till detta. Vi gissar och låter oss själva bli känslomässigt berörda.

Vi blir ledsna, glada, besvikna, kränkta, tappar självkänsla, blir dömande, känner orättvisa, blir sköra, blir jätteglada, varma, kalla, frysta till is, arga, ilskna rentav våldsamma. Vi låter oss bli berörda på något sätt av vad någon annan sagt, tyckte, kanske rentav bara tänkte eller gav sken av att tänka och tycka. 

På allt detta bygger vi sedan vår värld  utifrån vad vi hör andra tycker eller vad vi uppfattar att andra tycker. Åsikter som är ytterst personliga och definitivt subjektiva. 

Det börjar när vi är mycket små kanske rent av ännu inte födda. Det börjar med att vi får svårigheter att knyta ann och försöka känna oss älskade. Vi lär oss att hitta det vi behöver och skapa kontroll för att överleva. 

Vi skapar regler och sanningar för att veta att vi kommer att fixa vårt liv. Vi bygger styrka och vi bygger kontroll. Vi skapar karaktärsdrag och drama. Vi blir dominanta, vi blir offer, vi är till lags och hjälpande in i döden. Vi blir medberoende, alkoholberoende eller sex, spel och drogerberoende. Vi blir träfreak, shoppholick, får städmani eller blir besatta av kontroll. Vi bli spm de flesta påverkade av vår historia av vad som hänt eller vad som inte hänt. Vi skyller på andra för att vårt liv misslyckats.

Vi lär oss att ta allt personligt och försöker anpassa oss till vad andra vill och tycker. Vi försöker passa in och vara till lags. Eller så gör vi tvärt om för vi tagit allt personligt. 

Vi slutar att ha en egen vilja och blir känslomässigt instabila. Vi blir kränkta och vi tar det personligt. 

Detta blir ett gift i vår kropp som endast kan tas bort genom att detoxa vårt eget inre, vår inre uppfattning om oss själva. 

När jag växte upp lärde jag mig att anpassa mig till mina föräldrars humör och tillstånd. Min mammas utsatthet och min pappas utsättande. Jag lärde mig att läsa rummet och anpassa mig. Jag lärde mig och skapade en karaktär i mig att vara uppmärksam och anpassningsbar. Jag lärde mig att kontroll blev ett bra vapen. Jag lärde mig att inte direkt ta hand om mig själv utan satte mig själv i andra rummet för att överleva. 

Idag lär jag om, jag lär mig att jag är jag och det som sker sker utanför mig själv som jag direkt inte behöver ta ansvar för. 

Fördomar- för domar fortsättning

För att fortsätta utveckla mitt föregående resonemang har jag tagit mig ett steg till.

Det som fick mig att känna mig fryst var just den massiva upplevda fördomen när det gällde min egen person, min relation och mitt beteende. Det fanns en känsla av skarpt och tydligt dömande som jag hade så svårt för att hålla mig ifrån utan att börja försvara och argumentera i sak. 

Jag nu ser tydligt intellektuellt var att det som pågick handlade om projiceringar både från min egen sida som från den andras och jag ville verkligen inte dit. Samtidigt kände jag att jag kränkte mig själv genom att inte slå tillbaka och sätta stopp för det som pågick, mot min person. 

Oavsett vilken harm jag kände, som definitivt inte var konstruktiv, handlade mina egna känslor om mig själv och min oförmåga att stå emot det som just då pågick. 

Jag försöker i stunden göra en jämförelse. Om en annan person fysiskt skulle slå mig hur skulle jag då göra? Jag skulle försvara mig med min kraft eller springa iväg för att undvika. Jag skulle göra allt för att inte bli fortsatt slagen. På vilket sätt blir ett påhopp, som är mer psykiskt än fysiskt annorlunda? 

Jag försöker förstå och känna efter. 

Om jag reflekterar över mig själv vet jag att jag historiskt lärt mig att stå ut och att försöka att stålsätta mig. Jag har lärt mig att ta på mig skulden. Kanske blev den nya stressade situationen att åter igen kännande och detta i sin tur överraskade mig. 

På dagis lär ungarna sig att säga stopp. Stopp för att markera att här går deras gräns och för att de ska hitta sin egen respekt. Jag saknade de stopphandlingarna i mig då. Jag saknade denna rutin. Inte stopp av ilska utan stopp av respekt för mig själv.

Åter till det där med inte dömande och min känsla. Vad som definitivt fungerar är att skapa en icke dömande miljö vilket Mansjouren bevisar genom att oavsett vad du tar med dig av handlingar i lokalen är vi inte dömande. Framgången med detta tankesätt och detta agerande är att vi skapar ett utrymme för en möjlig förändring. Vi arbetar själva med våra värderingar och våra egna fördomar för att medvetandegöra vad vi tar med oss in i vårt samtal. Vi har åsikter, vi har känslor och varje tendens till att uttrycka dessa är en del av våra egna projiceringar. Är vi inte medvetna om detta riskerar samtalet att spåra ur och vi har inte hjälpt till att skapa en miljö som kan öppna en persons annars stängd dörr.

Så det var nog precis detta jag kände att det saknades en vilja att stötta och en respekt att var och en i stunden fattar de beslut som är möjliga utifrån situation. 

Vad ger mig rätt att döma andra i denna situation och samtidigt vad ger andra rätt att döma mig. 

I samma stund jag skriver denna blogg snurrar känslan av en dåres försvarstal. Mitt egos försvarstal. 

Jag är tacksam att mina reflektioner leder mig rätt även fast jag i stunden hetta fört mig själv på ett sidospår. 

Jag vill bli älskad och jag vill föra mig själv rätt in i lugn hamn. Jag vill reflektera och jag vill alltid se min del i det som pågår. Jag vill stå upp för mig själv för att jag är värd det och inte lura mig tillbaka i gamla historiska känslor. 

Jag är glad för att jag lyckades att se vad det var som pågick. 

Inte dömande kanske det viktigaste just nu

Det tog mig tid att förstå. Det tog riktigt lång tid att fatta vad det egentligen var som hände den där kvällen när vi satt och snackade och allt blev så fel. Då när jag kände att jag frös till is och kände att jag inte blev förstådd.

Vi är några män som träffas en gång i månaden och snackar om sådant som är viktigt för oss, var och en. Vi ska både vara stickan under nageln men samtidigt vara kärleksfulla och respektfulla. Kanske främst just icke dömande. Och det var just det där sista som jag inte kunde sätta ord på tidigare som hände den där dagen när jag frös till is.

Jag har berätta om detta förut men så i går kom jag på vad det var som blev så svårt. 

Vi har träffats igen. vi män och denna gång var det fler som var med i vårt gäng. Jag hade redan innan, sedan ett tag tillbaka bestämt mig för att jag skulle ta upp ämnet, mer som en princip än just sakfrågan som berörde mig starkt.

Jag valde att försöka sätta ord på den känsla jag upplevde då, utan att komma in på ämnet men det blev så svårt. Allt blev en röra men jag tror att jag ändå kunde förmedla någon slags känsla som jag kände.

Jag har en mer dominant roll i gruppen och är också den som är ledare just nu. Det är en roll som är lite svår att hantera när det samtidigt gäller frågor som direkt känslomässigt berör mig själv. Framöver, kunde jag konstatera, när ämnet är jag behöver jag föra över ledarskapet till någon annan.

Även möte nummer två var det svårt att ge uttryck för vad jag innerst inne kände och återigen drev diskussionerna mot kommentarer som att "- Du som annars trycker på själv och är tuff får tåla när det handla om dig själv!". Kommentarer som vara svåra att förklara eller säga emot. Ändå var det inte det som saken handlade om. Ämnen kom upp om mitt ledarskap och vilken person jag egentligen var. Sådant som jag inte ville argumentera om och som egentligen inte var ämnet.

Det kändes inte bra men jag accepterade vad andra sa och jag försökte lyssna in och ta till mig de kommentarer som kom upp ändå. Jag försökte verkligen att se min del men kände ändå inte att jag fått sagt det jag ville få sagt, utan att börja argumentera och skapa någon slags intellektuell diskussion om rätt och fel. Det var en känsla jag hade som jag behövde få hjälp med att få fram och jag visste att den var min egen.

Så när jag satt i bilen på väg hem var det som det blev uppenbart för mig. Jag kom på vad jag hade behövt säga men som jag då inte hittade ord för. Känslan i mig som berörde mig så starkt.

Respekten och dömandet. 

Det var det som saknades. Det saknades en respekt för min egen person, mina beslut och mina handlingar. Det saknades ett totalt ickedömande som en förutsättning för att kunna våga krypa in i dammiga vrår och skrymslen där vi själva inte varit på länge och där skulden och skammen bor.

Icke dömande. Precis detta är vi väldigt duktiga med att vara i Mansjouren där jag arbetar som samtalsledare och volontär. Vi är icke dömande och det gör också att det finns utrymme att få tala om det allra allra förbjudna. Vi kan tala om våra hemligheter för vi vet att de blir väl omhändertagna. Alla erkänner och alla vet att alla andra på ett eller annat sätt har en svag länk som ibland kan vara svår att hantera men vi lägger inga värderingar omkring dessa.

Det var precis detta jag kände inte inträffade på mötet och som gjorde att jag frös till is. Jag blev dömd och de som kommenterade mitt beteende la in sina egna känslor i det jag sa på ett dömande sätt istället för att reflektera över vad det är som händer u rummet och i var och en när diskussionen pågår.

Först när vi kan vara icke dömande, oavsett handling finns det en chans att komma in under skalet. Först när vi vågar möta våra egna fördomar i det som kommer till oss och vågar beskriva våra egna känslor i det vi hör ökar chansen till en dialog istället för, som det lätt kan bli om en part sluter sig, en monolog.

Jag behöver nästa gång ta upp en dialog omkring hur vi ska göra för att i vår grupp bli icke dömande och hur vi ska göra för att bli mer reflekterande i oss själva i det som sker. Detta är en viktig princip om vi i ett samtal ska våga öppna hårt stängda dörrar.

Jag lär mig av denna process och jag hoppas att vi som mansgrupp lär oss av denna process. Det blir oerhört tydligt för mig att detta också är viktigt i mitt arbete som utbildare att ta upp detta ämne än mer tydligt.

Tack för att jag vågar och tack för att jag inte ger mig. Ämnet är viktigt för mig och jag märker hur viktigt det är att känna och uppleva för att själv kunna förstå. Om jag inte tar kampen om mina egna känslor så kommer jag fortsätta att skada mig själv. Om det inte känns rätt är det inte rätt förrän det blir rätt.