Allt kommer att föra oss till en yttersta punkt

Vi kanske försöker förändra både oss själv och även andra. 

Vi kämpar efter att känna någon slags gemenskap eller gärna få andra att instämma i vår egen syn på livet och det som sker.

Åsikter som vi vill dela. Fakta om rätt och fel. Övertramp eller känsla av något som starkt berör vårt inre.

Är den vi mötet vän eller fiende. 

Vi vill omvända och likrikta.

Några av oss till och med känner ansvar för andras utveckling och förändring.

Ibland befinner vi oss i ett beroende som tyvärr utvecklas åt ett håll vi inte önskar. 

Vi får konsekvenser som är utöver det vi först inte förstått.

Men vad det än är kommer allt till slut till den punkt där ett beslut behöver fattas. Ett beslut att fortsätta eller göra ett avsluta. 

Världen består inte av lika utan många gånger av olika. Olika åsikter. Olika känslor. Olika kulturer. Olika historia.  Olika politiska åsikter och ideal. Olika syn på människors rättigheter och lika olika. Olika Egon med var och en sin egen agenda. Olika öppna sår som inte läkt. Olika närvaro. Olika erfarenhet. Olila sorg. Olika skam. Olika skuld. Olika färg. Olika folkslag. Olika språk. Olika utseende. 

Vi refererar var och en av oss till vår egen historia och våra egna vanor. 

Vi är olika i vår liket och det får konsekvenser. Olika något bra även fast vissa verkar tror att olika är både onödigt och till och med farligt. 

Men olika kan också leda oss i riktningar, känslor och tankar vi inte önskar. På ett sätt som leder oss fel och får oss att förminska oss själva eller inte göra de val som tillåter oss att vara sköra. 

När vi kommer till den punkt,när vi behöver göra ett tydligt val kan det även innebära att vi behöver avstå sådant vi älskar. 

Det handlar om mig eller dig. Det handlar om överlevnad eller att störta ner djupt i en avgrund. 

Ska jag leva eller ska jag dö.

Plötsligt säger du;- Nu är du lite för känslig!

Jag faller platt. 

Jag inser att tidpunkten har kommit där fler offer inte finns att skörda. 

Punkten är kommen. Nu är det slut. Nu vill jag inte mer. 

Det är slut. 

Jag gick för långt, troligen för att jag följde en egen hemlig agenda. 

Skadan har inträffat och jag behöver rädda mig upp ur vaken. 

Jag tog för stor risk och klev ut på en för tunn is. Många såg det jag först såg nu, när allt var för sent. 

Jag skickar såren och reflekterar jag inventerar min del och väljer nya bollar. 

Det är mycket enklare att vara ett offer

Det är så jäkla enkelt att bli ett offer. Den utsatte får alltid tröst och medömkan. Ingen kan banna och tycka illa om offret. Vi kan tröttna på offrets beklagar men vi bannar inte beteendet. Offret blir det, på samma sätt som det söta rådjuret är det, vi känner medlidande och kärlek, inte hat. 

För förövaren blir det en annan sak, så blir det enkelt att känna hat och fruktan helt avsaknad av känsla av sympati och kärlek. För vem kan ha något över för ett rovdjur som dödar ett sött litet rådjur.

Det är så jäkla lätt att anta offrets skepnad. 

Men ändå har offret och förövaren samma syfte. Viljan att få bli sedd och viljan att inte ta ansvar för sitt eget liv. 

Ja det kanske känns hårt men några andra förklaringar kan jag inte se.

Men visst. Att visa känslor är alltid ok till en viss grad. Ilska och frustration eller rädsla, sorg och känslan av utsatthet över saker som händer. Känslorna och klagan behöver verkligen komma ut.

Svårigheten är att vi har större förståelse för offrets klagan jämfört med förövaren bordusa framfart. 

Utsattheten väcker direkt självklart medömkan och deltagande. Vi blir utsatta på olika sätt och vi behöver kärlek  och omsorg på grund av den utsattheten. Sorg för att någon gått bort, mobbing, utsatthet på jobbet, människor som är dumma och beter sig mot andra subtilt eller riktigt riktigt hemskt. Vi känner att vi vill skydda dessa personer och vår instinkt av att vilja hjälpa och omhänderta väcks direkt. Vi blir beredda att döma förövaren direkt och ta den svagas parti. 

Men för förövaren känner vi aldrig medömkan och viljan att skydda och hjälpa. Denna någon får klara sig själv. Trots att vi vet att under förövarens skal bor det en tragedi, en oskyddad person, en liten pojke eller flicka som blivit tvungen att göra en del val som barn som blivit svåra att växa ifrån. 

De få som även vågar stå upp för förövaren blir ofta själv också jagad. 

Vad är det i oss som gör att det blir så lätt för oss att döma? 

Vår hjärna har det inte lätt. Inom loppet av en microsekund ska vi kunna skilja på vad som är fara eller vad som är neutralt. Hjärnan ska snabbt bedöma om vi ska springa ifrån eller emot. Detta gör att vi snabbt blir dömande. Vi blir fördömande.

Jag har båda egenskaperna i mig. Jag gör mig själv till ett offer och utnyttjar detta som oftast leder mig själv i slutändan till en försämrad situation för mig själv. Eller så blir jag förövaren där det blir svårt att samla positiva poäng.

När jag gör mina val utan att samtidigt tala om vad jag vill och vad jag känner skapar jag egna hinder. 

Jag kan ibland tydligt och klart se hur jag ömsom antar min mammas offerlika beteende särskilt i situationer där jag möter personer som påminner om min pappa. Samtidigt kan jag i andra situationer i min egen rädsla anta en bitter och styrande förövardominans och ha beteenden som offret ogillar vilket jag lärde av min far.

Jag är kluven och en produkt av min egen uppväxt där det är tydligt att det är mitt eget ansvarar att bryta de mönster jag vill förändra. 

Jag har min historia men jag är inte min historia.

Huvudfoting

Jag var en huvudfoting. Jag kanske är en huvudfoting fortfarande men jag har varit en huvudfoting väldigt länge. 

Ni vet huvudfoting med stort huvud,  armar och ben men ingen kropp.

Det var inte det att jag inte kände, för jag kände en massa men jag skapade intellektuella lösningar. Jag såg till att försöka kontroller det som skapade känslomässig smärta. Jag intellektualiserade och försökte med all kraft trycka undan mina känslor av ilska, sorg, glädje, frustration, ledsamhet, rädsla och annat som hade behövt komma ut.

Jag var en huvudfoting och jag var duktig på det. Jag tänkte och handlade utifrån det. 

Om vi i min liknelse ser armar och ben som handling, kroppen som känslan och huvudet som intellektet så tror jag ni sakta förstå vad jag menar. 

Sedan har vi andra varianter av symboliken med stor kropp men litet huvud tillsammans med armar och ben. Den som känner en massa och handlar därefter men inte tillräckligt reflekterar vad känslorna står för och vad som är rimligt att agera på. 

Egentligen tror jag att jag pendlat mellan dessa två karaktärer fylld av känslor men olika strategier för att hantera dessa. 

Jag var säkert tvungen, som liten, för att överleva men allt eftersom övergången inträffade från barn till vuxen, från beroende till oberoende valda jag ändå långt in i det vuxna livet att ta med mig beroendet och jakten på bekräftelsen jag tyckte jag aldrig fått och de strategier som detta innebar.

Först 50 år senare började sammanhang bli mer tydliga och jag hittade med hjälp verktyg för att sluta skada mig själv och andra och sakta bygga upp mig själv utifrån en annan grund. Jag lär mig idag att leva med mig själv och jag lär mig att hantera livet så att det i slutändan ändå blir ganska bra. 

Nu strävar jag efter att vara människa med kropp och känslor, tankar och reflektion samt tydliga handlingar både i beslut och att våga genomföra.  

En huvud, kropp foting.