Huvudfoting

Jag var en huvudfoting. Jag kanske är en huvudfoting fortfarande men jag har varit en huvudfoting väldigt länge. 

Ni vet huvudfoting med stort huvud,  armar och ben men ingen kropp.

Det var inte det att jag inte kände, för jag kände en massa men jag skapade intellektuella lösningar. Jag såg till att försöka kontroller det som skapade känslomässig smärta. Jag intellektualiserade och försökte med all kraft trycka undan mina känslor av ilska, sorg, glädje, frustration, ledsamhet, rädsla och annat som hade behövt komma ut.

Jag var en huvudfoting och jag var duktig på det. Jag tänkte och handlade utifrån det. 

Om vi i min liknelse ser armar och ben som handling, kroppen som känslan och huvudet som intellektet så tror jag ni sakta förstå vad jag menar. 

Sedan har vi andra varianter av symboliken med stor kropp men litet huvud tillsammans med armar och ben. Den som känner en massa och handlar därefter men inte tillräckligt reflekterar vad känslorna står för och vad som är rimligt att agera på. 

Egentligen tror jag att jag pendlat mellan dessa två karaktärer fylld av känslor men olika strategier för att hantera dessa. 

Jag var säkert tvungen, som liten, för att överleva men allt eftersom övergången inträffade från barn till vuxen, från beroende till oberoende valda jag ändå långt in i det vuxna livet att ta med mig beroendet och jakten på bekräftelsen jag tyckte jag aldrig fått och de strategier som detta innebar.

Först 50 år senare började sammanhang bli mer tydliga och jag hittade med hjälp verktyg för att sluta skada mig själv och andra och sakta bygga upp mig själv utifrån en annan grund. Jag lär mig idag att leva med mig själv och jag lär mig att hantera livet så att det i slutändan ändå blir ganska bra. 

Nu strävar jag efter att vara människa med kropp och känslor, tankar och reflektion samt tydliga handlingar både i beslut och att våga genomföra.  

En huvud, kropp foting.