#ihavechanged

Jag är en av de förövarna som omnämns.  #metoo har idag delvis lagt sig och jag tycker det är bra eftersom vi nu kan börja att ta tag i detta på riktigt allvar mer än olika typer av upprop och enskilda vendettor. Jag utgår ifrån och jag vill att metoo ständigt kommer att leva inom oss och att både män och kvinnor ser över sina egna roller och beteende. Det verkar ibland ligga i våra gener hur en man eller en kvinna förväntas vara. Förväntningar som vi kopierar även fast vi inte direkt vill utan för att det på något sätt förväntas. Det finns förstås mängder av nyanser och jag förstår att vad vi än gör agerar vi utifrån våra rädslor eller den kärlek vi har inom oss.

Så var det för mig. Så är det troligen också för dig. Vad du gjort eller gör har jag ingen aning om. Jag vet vad jag gjort och gör. En del beteenden ligger närmare och är lätta att minnas en del annat ligger längre bort och är svårare att direkt minnas men jag vet att de på ett eller annat sätt finns i mig som ett växande stolt minne eller som ett tärande. En del är jag troligen inte medveten om att det har skett en del annat känner jag mig plågad av att det faktiskt skett. 

Det handlar om min egen närvaro, mina beteenden och särskilt om de jag troligen har eller faktiskt har skadat på ett eller annat sätt. 

Jag är den som inte var närvarande och jag är den som dolde min agenda för de jag hade relation med. Jag är den som utnyttjade andra för mitt eget syfte. Ibland knappats synligt ibland fullt synligt och uppenbart. Människor jag önskat få något ifrån. Tjejer jag önskat ha sex med.  Relationer som jag haft för att jag inte velat känna mig ensam. Andra som på olika sätt skulle bekräfta mig eftersom jag inte tillräckligt lyckades själv. 

På jobbet. Med kompisar. I olika typer av arbeten och saker jag gjort för andra. Allt för att bli sedd och minska min egen oro och rastlöshet. Allt för att stilla de känslor jag hade inom mig som jag inte ville känna. Det lilla barnet i mig som var mer än skör men som jag sällan ärligt vågade visa och ta hand om. 

Jag  bekämpade mina rädslor genom att väcka andras rädslor till liv. 

Jag var och kanske ibland än är den som varit och är oförsiktig och saknat en ärlig ödmjukhet. Jag har utnyttjat andra och även mig själv. Jag har gått under min egen värdighet som väckt skam och skuld. Jag har agerat under radarn i tron att ingen såg. 

Jag har behandlat andra som jag behandlat mig själv. Känns konstigt när jag skriver detta men det är samtidigt den sanning jag ser. Ingen bortförklaring eller ursäktande utan just konstaterande.

Allt detta har fått konsekvenser som jag verkligen inte önskat, varken mig själv eller någon annan. I min rädsla av att skydda mig själv från att bli ensam har jag själv skapat min egen ensamhet. 

Idag ägnar jag mycket tid åt att acceptera det som skett och se tacksamhet i mitt eget uppvaknande sedan ett antal år tillbaka. Uppvaknande som successivt leder mig rätt. Jag är i förändring och vägen dit är genom att vara ärlig och tillåta mig vara skör. 

Jag är i förändring.

Jag vet vad jag vill och jag inser hur jag ska komma dit men fastnar allt för ofta i gamla beteenden, särskilt när jag möter rädslan i mig eller går på gamla invanda rutiner. 

Jag märker hur jag varje dag kan se saker som jag borde ha gjort annorlunda.  Saker som jag bannar mig själv för. Samtidigt inser jag att jag inne i mig gjort detta hela tiden bara det att tidigare har jag inte talat om det och erkänt det öppet för andra och för mig själv. 

Jag växer och jag förändras och jag gör det med ett steg i taget. Ett steg fram två steg bak. Två steg fram ett bak. 

Listan är lång med de jag behöver ta ett snack med. En del är redan gjort en del är fortfarande ogjort, inte minst gottgörelsen till mig själv som verkar vara det svåraste. 

Jag är tacksam över att jag börjat vakna och tacksam för att arbetet kommer att gå sakta så att jag inser värdet av en förändring. Det finns ingen Quick fix utan det är ett hårt arbete. Vissa kanske inte heller vill ha fixen just nu utan sedan. 

Mitt jobb är att ta hand om mig. Ett av verktygen är att ta hand om det jag skapat.

Jag är och jag gör så gott jag kan. Under tiden kompenserar jag som ett led i mitt arbete genom att hjälpa andra att hitta sätt att göra rätt.

Roten till det onda

Jag har blivit blåst på allt för mycket kapital. Nej inte så jag satsat fel på aktier eller liknande utan för att jag haft allt för stor tillit och inte sett de signaler till tillit som jag tycker så här efteråt att jag borde ha sett.

Personen var min mentor och lärare och jag inser så  här efteråt att jag själv brast i min bedömning och förmåga att läsa andra människor. Jag klev in i en situation jag allt för många gånger tidigare varit i. Sveket som jag trott jag lärt mig att se och som jag själv tyvärr levererat till andra, drabbade mig själv igen även fast jag så många gånger sett det ske under min uppväxt. 

Denna gång handlade det inte enbart om ett känslomässigt svek utan även om ett stort materiellt svek. Känslan av att bli utnyttjad och känslan av förlust även av en vän. 

Jag vet att en del av det som skett är inte alls mitt egen utan ligger helt och hållet på den som svikit mig. Men jag förstår att en del av det som skett men även av det som sker, är mitt eget ansvar. Känslan av att inte se de tydliga signalerna och känslan av att jag tar till mig offrets karaktär. Sådant som jag fortfarande plågar mig med. 

Det finna en väg ur detta och jag inser intellektuellt att det handlar om att acceptera och att göra slut. 

Jag inser även att det finns en lång djup rot långt bak i mitt liv som skapat mina ibland återkommande förlustkänslor och jakt på stark tillit. 

Jag har hela mitt liv törstat efter sammanhang och efter att bli älskad. Jag har törsta efter bekräftelse och bli sedd. Priset har varit att kag offrat mig själv på många olika sätt.

Jag kan klandra min förövare men det sitter även ett litet barn i mig som skriker om och om igen efter att slutligen bli älskad. På den vägen har jag och tar chanser vilket jag för länge sett borde ha insett. Jag var där och jag fattade vuxna beslut men ibland genom det lilla barnet.

Det är inte sällan det jag gör eller det jag känner har en annan grund än det jag från början tror.

Tankar jag har och ställningstagande jag gör.

Känslor jag känner av kärlek, rädsla eller ilska. 

Rötter som jag behöver granska så jag inte allt för mycket stirrar mig blind på symtomet utan mer på orsaken.

Jag behöver förlåta mig själv och andras handlingar för jag inser att det är enda sättet att sluta skada mig själv.

Offret tar inte ansvar

- Det var hennes fel!

- Om jag bara inte hade gjort det!

- Om pappa bara hade älskat mig!

- Hon låter mig inte träffa våra barn.

När vi väljer att inte släppa taget om den eller de som vi tycker gjort oss orätt slutar vi också att ta ansvar för det som sker.

Offret i oss kan ha en tendens att förgöra oss hela vårt liv. Ta makten och förgöra oss.

Enda sättet att vinna är att inte låta detta ske.

Genom att se sin egen del ökar möjligheten till förändring främst inne i oss själva.

Detta leder sedan till något nytt.

Vi har alla en del i allt som sker.

När vi inser att vi är en del av problemet är vi också en del av lösningen.